Tack Yoko för ditt bidrag till att The Beatles splittrades!
Den 10 april meddelade Paul McCartney att han lämnat Beatles. Men redan sju månader tidigare hade John meddelat Alan Klein och resten av gruppen att han lämnat gruppen, dock utan att ge detta tillkänna officiellt. Att han höll inne med sitt beslut och att de övriga också teg tycks ha ekonomiska skäl. De låg i förhandlingar med EMI och en splittring hade skadat dessa.
Få saker är så mytomspunna som skälen till splittringen. Många anser att Yoko Ono lockade John på villovägar och var den onda häxan från öst. En till denna myt hörande annan myt är att Paul under Get back-sessionen argt tittade på Yoko när han sjöng Get back. Saken är emellertid mer komplicerad.
Man ska ha klart för sig att redan innan Paul McCartneys första soloalbum där han tillkännagav att lämnade gruppen hade alla beatlarna solokarriärer vid sidan av gruppen. John hade sitt Plastic Ono band, Ringo hade spelat in sitt soloalbum ”Sentimental journey” och George hade sitt indiska projekt. Sammantaget var dessa projekt ett tecken att den kreativa miljön i Beatles hämmade de enskilda medlemmarnas utveckling. Man får inte tro att Johns och Paul bittra strider efter splittringen betydde att de var de enda som tyckte det var dags att gå vidare. George hade länge varit sur för det lilla utrymme han fick på albumen och Ringo var hjärtinnerligt trött på den dåliga stämningen och att trummorna vid inspelningar alltför ofta togs över av andra medlemmar. Alla, utom märkligt nog Paul, tyckte det var dags att gå vidare. Paul var den som mest för att fortsätta projekt Beatles. Märkligt nog var det de övriga tre som efter splittringen fortsatte att hjälpa varandra i respektive soloprojekt.
Ett annat skäl som skapade bitterhet var den ekonomiska frågan underblåst av Alan Klein. John och Paul gjorde under en tid gemensam sak för att rädda Northern songs men när John fick reda på att Paul i hemlighet köpte aktier i bolaget tog han det (kanske korrekt?) det som en intäkt på att Paul ville ta makten i bolaget. John tyckte redan att Paul hade tagit en alltför framträdande roll i gruppen, särskilt efter Brian Epsteins död. Nya strider alltså och Beatleskatalogen hamnade hos Michael Jackson. Skyttegravarna grävdes djupare efter det.
En sista sak som var en bidragande orsak var förstås att de levt så nära tillsammans under så många år. Det tärde naturligtvis på dem, isolationen och att vara så utlämnade till varandra. Det är inte konstigt att flera av dem beskrev uppbrottet som en skilsmässa. A marriage gone bad.
Nå – att skylla allt på Yoko och i någon mån på Linda – är sakligt fel även om de säkert fungerade som katalysatorer.
Men det var nog en välsignelse att det tog slut precis när det gjorde det. Vad skulle de kunna producera som var i nivå med Sgt Pepper? På toppen fanns det bara en väg kvar och den var utför vilket väl också bekräftas av att vare sig John eller Paul eller George någonsin själva producerade något som var i nivå med det bästa de gjort i gruppen. Att följa Beatles långsamma väg utför hade varit plågsamt och säkert skadat den ikonstatus de har. En del material på vita albumet är tecken på att utförsbacken var nära. Att de bröt upp då de gjorde det var ett klokt beslut.
Så i den mån den utskällda Yoko bidrog till det så vill jag bara säga tack!
Här är Johns bittra men lite roliga hälsning till Paul efter splittringen.
https://www.youtube.com/watch?v=coeW1GJJ6Qs
Lars
Vilken show, Elvis!
Våren 2000 upplevde jag något extraordinär. Påminns om det när jag nu lyssnar på CDn som gavs ut, ”Elvis the Concert – 2000 world tour”. (Häng inte upp er på att det står 1999 ovan, det är samma omslag!)
Det räcker med de mest minimala kunskaper om rockhistoria för att ana något konstigt här. Elvis avled ju den 16 augusti 1977 så vad var det då som hände 23 år senare? Jo, runt världen, turnerade då ett gäng som spelade Elvis musik. Rättare sagt, det var musiker som ackompanjerade Elvis på scen.
Vänta nu, hur kompar man en död man? Inte så konstigt. Det finns inspelningar från 70.-talet och tidigare, det finns projektorer och stora bildskärmar. Alltså så ställer man upp en stor bildskärm på scenen ungefär där Elvis skulle ha rört sig mest och bakom ställer man upp gitarrist, trummis och så vidare. Från de gamla inspelningarna tar man sången och återger den synkroniserad med bilden på Elvis och så får killarna i kompet spela live till det.
Knasigt? Nä, verkligen inte. Inte om huvudattraktionen är död och därför inte kan stå där själv och är självaste Elvis Presley, den bästa sångaren och en av de främsta scenartister historien skådat (jo, jag tycker verkligen det),
Det blev en verkligt fin kväll som hustrun och jag upplevde på Globen. Starkaste minnet var kanske när Elvis på bildskärmen presenterade sina musiker. Samtidigt som kameran på bildskärmen zoomade in t ex James Burton anno någon gång på 70-talet så lyste strålkastaren i Globen på exakt samme man, nästan 30 år äldre. Men gråare hår och större midjeomfång hindrade inte att han spelade precis lika bra som någonsin. Det samma gällde för pianisten Glen D Hardin, basisten Jerry Scheff och trummisen Ronnie Tutt.
Vi snackar alltså legender, gräddan av den amerikanska musikereliten för att nu inte tala om tjejkvartetten Sweet Inspirations. Vilken sångare som helst skulle avstå arvodet för att få sånt stöd bakifrån.
Vilket show Elvis visade upp! Den var sammanställd av olika framträdande från 70-talet men så snyggt redigerad att även om man kunde se att det var olika klipp så blev det en sammanhängande föreställning som flöt perfekt. Tung början med Also Sprach Zarathustra och högsta kvalité fram till Can´t Help Falling in Love. Elvis publikkontakt var suverän, att ge en blomma till en kvinna på första raden utan att tappa koll på låten var inga bekymmer för Elvis Presley.
En snygg blandning av covers – jag minns särskilt versionen av Funny How Times slips away – och egna hits. Klart att de tidigaste rocklåtarna som Heartbreak Hotel inte hade samma ungdomliga glöd som 1956 men Elvis klarade ändå av att göra dom rättvisa. Det äldre materialet fick god plats även om tyngdpunkten var på Elvis senare material. OK, ska jag vara riktigt ärlig så är inte CDn något som du måste äga. En del låtar känns lite forcerade, kanske aningen för snabba, men när man samtidigt sitter på läktaren ochElvis ger sitt allt blir hur rätt som helst.
Det you tubeklipp jag avslutar med är inte från 2000, hittade faktiskt inget bra från den unika turnén. Men vill du ha det trevligt den närmaste timmen bjuder perolarssextiotal på the one and only
Elvis Presley!
https://www.youtube.com/watch?v=aNaBaOlxnCc
Per
Bara Kvalitetsmärkt!
Veckans blogginlägg är kvalitetssäkrat. Bara VDN-märkt musik. Garanterat. Vi ska söka oss till tabellernas underbara värld som överprövar alla åsikter om bästa låt och bästa grupp. Vi går till Tio i topp men håller oss till sextiotalet. Så här kommer den – sanningen som den ser ut hämtad från Tio i topp:
Den låt som var populärast uträknat som den placering låten hade på listan (10 p för första plats, 9 p för andra o.s.v.) multiplicerat med antal veckor var, kanske en smula överraskande ”Simon says” med 1910 Frutigum Co. Alltså långt före första Beach Boys (nia med Cottonfields) och Beatles (tia med She loves you). Vi var många som såg ned på den så kallade tuggummipopen, men vi hade väl lika svårt som alla att låta bli att vicka i takt med foten. New Jerseygruppen hade också framgångar med andra låtar med intellektuellt krävande titlar som ”Goody, Goody Gumdrops” för att ta en i högen. Bästa svenska grupp i denna kategori är Claes Diedens version av ”Da Doo Ron Ron” ( a propos intellektuellt krävande titlar) på trettionde plats. Men i sin första och största hit har tuggummina med fruktsmak lyssnat en del på ”Wooly Bully” för att beskriva det försiktigt.
https://www.youtube.com/watch?v=fdY4ONmIUQY&list=RDfdY4ONmIUQY
Ordningen återställs emellertid när man kommer till populäraste grupp beräknat på samma sätt. The Beatles är helt överlägsna tvåan Cliff Richard. Här är väl resultatet kanske mer väntat. Fab four samlade med sina 35 titlar på listan 1 819 poäng jämfört med Cliffs 681. Ska man tala om överraskningar så kanske tvåan är mer överraskande om man ser till konkurrenter som Rolling Stones och Elvis. Jag spelar den Beatleslåt som kom längst ner på topp hundra listan i den första kategorin, med plats 92:
https://www.youtube.com/watch?v=e1FSRMfNtLU
Om vi sedan tittar på den låt som låg längst på första plats, så fanns det ett par kandidater som klarade 8 veckor, närmare bestämt Elvis med två låtar, ”Devil in disguise” och ”In the ghetto” och Alma Coogan med ”Tennessee waltz”. Det får bli Alma för det var ett tag sedan jag hörde den.
https://www.youtube.com/watch?v=sbtTEQBDg5o
Kategorin Artister med flest ettor respektive flest låtar på listan sopas förstås hem av Beatles. Men i kategorin flest floppar, definierat som artister som haft sex eller fler låtar som testats utan att komma in på listan, vinner Elvis, följd av Cliff och Hollies. Och slutligen har vi kategorin One Hit Wonders, de som med sin enda listlåt landade på förstaplatsen. Några exempel på dessa är Floyd Cramer med ”Chattanoga Cho Cho”, Russ Conway med ”Lesson one” och den underbara ”I saw Linda yesterday” med Dickey Lee. Men vi tar den här som du, om du är i rätt ålder, säkert kommer ihåg men glömt:
https://www.youtube.com/watch?v=oEV4qb_ZA2c
Lars
De stora, underbara klangerna
Skrev för några veckor sedan om Dusty Springfield. En hjältinna som aldrig dör. I sammanhanget tänkte jag på de otroligt snygga orkesterarr som lyfte hennes plattor nästan lika mycket som hennes sång. Tänker vi efter är det något särskilt med orkestersoundet på sextiotalet som sedan dess inte återkommit. Senare tiders studiomänniskors fallenhet för syntar och digitala klanger verkar ha tagit bort en känsla av äkthet. Kan jag tycka, med risk att framstå som gammal och gnällig (min hustru säger ibland att jag är båda sakerna, men det är ju hon det).
Jag menar, lyssna bara på det här:
http://www.youtube.com/watch?v=yca2BCwAnBQ
Tom Jones. Klassiker. Hur skulle det låta utan blåsinstrumentens underbara licks som ligger mellan fraserna? Kräm och energi hela vägen.
Dusty och Tom Jones är kanske de första man tänker på i detta sammanhang. Eller så Walker Brothers som var så speciella att de alltid kommer att ha en egen nisch i rockhistorien. Mäktiga ballader som Make it Easy on Yourself lät som inget annat på listorna 1965. Detta från en trio som presenterades som en grupp med sättning gitarr (John), bas (Scott) och trummor (Gary). Men när hittarna spelades i radio hörde vi bara Scotts underbara röst och den mäktiga orkestern. Tror inte att vi haft med denna klassiker på bloggen. Hög tid för en av mina största favoriter!
http://www.youtube.com/watch?v=Q11ium_-Lv8
Sextiotalsmusiken hade fler exempel. Minns amerikanarna Gary Pucket & the Union Gap. Inget band som återkommit på samlingsboxar eller fått sitt namn ingraverat i historien med annat än minsta bokstäver, men OJ så bra hits de hade! Här Young Girl
http://www.youtube.com/watch?v=qJFVPxBpezk
Så måste jag naturligtvis avsluta med mina favoriter Hollies. I slutet av sextiotalet hade Graham Nash lämnat gruppen och eran med snärtiga treminutershits var över. Men de tog sig samman och hittade en kanonlåt som vi alla gillar, eller hur?
http://www.youtube.com/watch?v=Si7gu9yGz64
Tänk er den utan orkester, det går liksom inte.
Någon borde skriva historien om de som skrev noterna till arrangemangen. Kanske även om de orkestrar som spelade så bra. De var i bakgrunden men var oumbärliga för det fina resultatet. Ett sound som bara fanns på sextiotalet.
Leve sextiotalets orkestersound och orkesterarr. SÅ många bra låtar det blev!
Per
