perolarssextiotal

Jag avslutar min inläggstrilogi om boxen ”Girl groups sounds. Lost and found” med en titt på de flickor och tjejgrupper som kanske förtjänat ett bättre öde, det vill säga de vars karriärer inte blev som de hoppats.

När vi betraktar utbudet på sextiotalet så talas ibland om floder av artister och grupper som slog igenom. Det är förvisso sant att det kom fram bra musik på skiva, i topplistor och i media, men i verkligheten rörde det sig bara om en topp på ett isberg. Den rännil som slog igenom vara ett magert utflöde av den strida ström av nystartade grupper och ambitiösa solister som prövade sina artistiska vingar. Den lycklige, som liksom jag, upplevde sextiotalets musikscen, vet att bara ett fåtal av dessa wannabes nådde framgång helt enkel av det skälet att de inte höll det musikaliska måttet. I mitt sextiotalsgöteborg vimlade det bokstavligen av mer eller mindre musikaliska ungdomar och grupper men bara en handfull har överlevt tidens osentimentala tand. Och på samma sätt var det i landet i övrigt. Ska man räkna upp popband från sextiotalet vars kvalitet håller för lyssnande än idag så få man inte ihop särskilt många fler. Svenska poptjejer då – inte heller de var fler än så. I det internationella perspektivet blir förstås siffrorna annorlunda men proportionen strid ström och magert utflöde består. Långt ifrån alla misslyckade karriärer berodde av det vara dåliga artister eller ens dålig musik. Ibland handlade det om dåligt management, fördomar eller helt enkelt otur. Eller rättare sagt – många framgångsrikas genombrott berodde av just ren tur.

Nåväl.

Idag ska vi lyssna lite på just de som snarare representerar den stora strömmen snarare än det framgångsrika utflödet och det finns några exempel på sådana i boxen. Bra artister, bra musik men med utebliven större karriärer. Orättvist i många fall, men hur är det man säger: Life sucks and then you die”. Här kommer exempel på några som jag tycker förtjänat bättre:

The Velvelettes spöade Supremes i en tävling med sin lite tuffare soul men Motown slarvade bort deras karriär som jämfört med förlorarnas blev kommersiellt mager. Här excellerar de emellertid i cool soul och med en minst lika sexig framtoning som de kollegorna i Supremes.  Och do lang kunde de också. Svårt att hitta en bra karl? Ja enligt dessa tjejer.

https://www.youtube.com/watch?v=p2zRKEh3MBc

Att jag hoppade till när jag hörde nästa låt vid första genomspelningen är väl att ta i, men jag spetsade öronen ordentligt och körde den på repeat ett par gånger. Cathy Saints karriär består av en enda singel. Detta är A-sidan. Medge att du gärna skulle hört mer av henne? Hon blev ett offer för ett vanskött skivbolag och hon föll därmed mellan stolarna. Sången låter som en inledande blinkning till femtiotalet men som sedan följs av en flodvåg av en spännande mix av r&B, soul och pop i bästa wall of sound-tappning. Rösten är det inget fel på heller. Tonträffen och vibratot påminner inte så lite om Cilla Black.

https://www.youtube.com/watch?v=UZcKXFWVMn0

Little Frankie. Hands upp de som hört talas om henne! Tänkte väl det. För mig var hon också en ny bekantskap och hon är väl knappast mer än en fotnot i historien om Britgirlpop men rösten, i Lulus tradition, är både klar och tuff och hade nog, med lite bättre material än Gouldmans låt, kunnat ha haft en mer livaktig karriär. Och fräscht låter det om detta Manchester Beat.

https://www.youtube.com/watch?v=3Vb_WRcInns

Lars