perolarssextiotal

 

Varje maj firar bloggen jämna år. I Nådens år 2018 blev det nio (!) år sedan Pers och mitt möte på musikpuben Katalin här i Uppsala då vi, över ett par källarsvala, bestämde oss för att starta en blogg. Bakgrunden var att vi bägge, var för sig, varit städslade av Radio Uppland för att göra inlägg om sextiotalspop, ett uppdrag som då upphörde. Men vi bägge tyckte det skulle vara kul att tillsammans på samma tema. Vår planeringshorisont var säkerligen inte det decennium som snart passerat, möjligen för att vi felaktigt anade att ämnet inte skulle räcka till. Uppenbarligen hade vi fel.

 

Lite retrospektiv blir man förstås i jubileumstider och det var kul att blicka tillbaka på tidigare alster. Nedan följer ett av mina första inlägg. Notera att vi då inte riktigt greppat hur man lägger in länkar till musiken vi skriver om. Jag kompenserar detta med att efter inlägget lägga in länkar för den intresserade.

 

Jag har motstått frestelsen att justera texten för stavnings- och språkfel. Inklusive en obehaglig sär skrivning.

 

Välkommen till både 1960 och 2009!

 

Lars 

 

”1960

Nja, inte var det väl något stort musikår. På de internationella topplistorna dominerade fortfarande femtiotalsschlagern och fortfarande satte skiffeln spår. Connie Francis sjöng klämkäckt att ”Everybodys somebodys fool” på Billboardlistan i USA och Lonnie Donegan skifflade ”My ol´man´s a dustman” på Record retailer i England. Elvis var visserligen tillbaka och hade sina tre bästa år framför sig, men i övrigt lugnt. I Sverige lyssnade en miljonpublik till ”Lasse direkt på Grönan” och lika många på ”Karusellen” med Lennart Hyland.  Den rockande samen hade stora framgångar med ”Vid foten av fjället”! Så om sextiotalspopen kom att revolutionera musik så var det i vart fall inte år 1960. Man kan nog säga att det som skedde, det skedde i relativ tysthet. För under ytan hade det börja koka så smått.

 

Rockscenen höll så smått på att återhämta sig efter Payola-skandalen, den tragiska flygolyckan 1959 och andra trista händelser. Populärmusiken hade några år dominerats av Bobbiesar och Billiesar med massproducerad musik från Brill building som mestadels var ganska platt. Men som sagt i tysthet…..

 

John Lennon köpte sin första Rickenbacker (Capri 325) mellan spelningarna på Indra Club ii Hamburg där han och de övriga Beatlarna, utan att låta tala nämnvärt om sig, slipade på tekniken.

 

Aretha Franklin lämnade för första gången den rena gospeln och spelade in sin första skiva med världslig musik, bland annat den sorgligt bortglömda ”Today I sing the blues”.

 

Sam Cooke skrev kontrakt med RCA Records, där han senare skulle få en rad av sina största hits.

 

Så mycket var på gång under ytan.

 

Men visst såg 1960 några låtar som redan nu hade fångat mycket av det vi skulle komma att förknippa den tidiga sextiotalsmusiken med. En personlig favorit är ”Shaking all over” med Johnny Kidd and the Pirates. Låten blev en livestandard för många band, exempelvis The Who, Susie Quatro och Swinging Blue Jeans. För att plocka ännu en – lite mer oförtjänt bortglömd – riktigt bra pop-låt från 1960 så får det bli Everly Brothers och deras ”Cathys clown” inspelad i april.

 

Sammanfattningsvis – det skulle inte förvånad mig om Per blir lite mer systematisk i sin nästa fredagsblogg som också behandlar året 1960 – så var väl ändå sextiotalet i startgroparna år 1960. Och snart skulle startskottet gå på allvar.

 

Till detta åter kommer vi, Per och jag.

 

Glöm inte att lyssna på låtarna på Youtube. Filmen med Connie Francis är bara underbar!

 

Lars”

 

https://www.youtube.com/watch?v=jhjiaOTwCNg

 

https://www.youtube.com/watch?v=ODEShfdxoR0

 

https://www.youtube.com/watch?v=drqj1HomHr4

 

https://www.youtube.com/watch?v=SgnPK94olGg

 

https://www.youtube.com/watch?v=3OvkGTFJZX8

 

https://www.youtube.com/watch?v=p_fkzaAEbQg