perolarssextiotal

Tja, frågan är väl värd att ställas. Oftast associerar man till en grupp där varje medlem, så att säga, redan är känd och skicklig i sig och dessa kändisar slår sig ihop tillfälligt eller för en tid. Det är väl också så jag tänker, men egentligen borde det väl vara resultatet som räknas? Att musiken blir ”super” alltså. De tillfälliga har av naturliga skäl mer sällan framgång i det avseendet. Låt mig ge ett exempel från Rolling Stones projekt ”Rock & Roll Circus”. Det är verkligen ingen brist på kändisar i den tillfälligt sammansatta gruppen ”Dirty Mac”. Vad sägs om John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards och Mitch Mitchell, den sistnämnde från Jimi Hendrix Experience. Av dessa bord man väl kunna vänta sig mästerverk, men det levereras inget. Men roligt att se och lyssna till, inte minst att Keith har bra koll också på basen. Men mer tidig grunge än supergrupp får bli mitt betyg. John är mer distanserad, för att inte säga ointresserad, än vanligt och det blir Clapton som får hålla ihop det. ”Yer blues” tillhör verkligen inte någon av Lennons bästa, så varför de valde den är en fråga i sig.

https://www.youtube.com/watch?v=Iuy-10Ejck4

Ett mer permanent och mer framgångsrikt koncept var förstås ”Travelling Wilburys”. Jo, gruppen platsar på bloggen eftersom dess medlemmar har djupa rötter i sextiotalspopen även om deras första skiva kom så sent som -88. Vad kunde man vänta sig av en sammanslagning av Bob Dylan, Roy Orbison, Tom Petty, George Harrisson och Jeff Lynn? Projektet hade egentligen bara till syfte att skapa en B-sida till en singel med Harrisson, men blev som bekant en rejäl kommersiell succé som sträckte sig över några år, ett par tre album och i ett antal framgångsrika singlar. Deltagarna var kompisar sedan länge och den lekfulla touchen är genomgående och kompositionen av låtarna tillskrivs gruppen som helhet. Roy Orbison avled ju dessvärre tragiskt redan efter det första albumet.

På ”Handle with care” dominerar av naturliga skäl George (den var ju tänkt som en B-sida till hans singel) men de olika inslagen gör att låten får helt olika karaktärer beroende av vem som sjunger. George låter väldigt mycket George efter Beatles, medan Roy lyfter låten nästan till en power-ballad. När Bob och Tom tar över blir det plötsligt lite skitig folkrock. Låten och gruppen är fascinerande och TW var, i min bok, en supergrupp verkligen värd namnet.

https://www.youtube.com/watch?v=L8s9dmuAKvU

David Crosbys, Stephen Stills och Graham Nashs grupp blev väl (tycker jag) på allvar en supergrupp först när Neil Young anslöt, men då med dunder och brak. Repertoaren spände över stora fält som politisk aktivism och mycket personliga frågor. Som de skickliga instrumentalister de var och är blev deras musik - hur ska jag formulera det? – intrikat. Arvet från Byrds, Buffalo Springfield och Hollies blev en smältdegel i vilken en stilbildande musik föddes. Låt mig ändå säga att gruppen aldrig direkt rört vid mitt hjärta. Deras musik blev, tycker jag, alltför ”konstnärlig” för mig. Konstfärdigheten tog alltför ofta det melodiska och gjorde den ibland lika svårtillgänglig som Stravinskijs. De har ibland beskrivits som en grupp för musiker och det kanske förklarar saken för den som bara hjälpligt kan hantera de enklaste aspekterna av ett instrument.

Men deras storhet och framför allt deras påverkan på musikscenen kan och ska inte underskattas. En supergrupp värd namnet. Här kommer emellertid en av deras mer lättillgängliga låtar.

https://www.youtube.com/watch?v=TrWNTqbLFFE

Lars

PS Bilden ovan är ingen slump à propos supergrupper DS.