perolarssextiotal

 

Har vi skrivit för lite om honom?

 

Så är vi en bra inne i 2017 dvs 50 år sedan 1967. Året då populärmusikvärlden exploderade. Håkan Lagher skrev en gång att ”rock och pop började stavas konst och kultur”. Här på bloggen kommer vi garanterat skriva om Stg Pepper i juni när det är femtio år sedan den kom. Det kommer alla tidningar att göra också men inte lika spännande som vi, vågar jag gissa!

 

Det som hände den här tiden var att LP-skivan tog över från 45varvaren som det viktigaste mediet med vilket musiken spreds. Vad låten som toppade Tio-i-topp hette var inte längre lika betydelsefullt. Dessutom blev ju programmet tråkigare när de ändrade röstningsförfarandet från att ha halva juryn i Stockholm och halva någon annan stans.

 

Så när jag nu fortsätter min självskapade tradition att ibland titta på New Musical Express listan för 50 år sedan blir jag först snopen innan jag inser just det jag nyss skrev, det var inte singelhitsen som var det viktigaste. För listan är inte alls lika kul som jag hade hoppats!

 

Den toppas av Petula Clarks This is my Song. Petula hade gjort en del fina låtar och vi tonåringar accepterade henne men här var hon väl högtidlig. Men det är tvåan som återskapar den aggressivitet man kände för femtio år sedan. Engelbert Humperdincks jättehit Release me skulle kommande vecka klättra upp till topplatsen och behålla den i sex veckor. Det fruktansvärda var att denna veckas nykomling på tredje plats därför aldrig kom att toppa Englandslistan. Ni inser katastrofen när ni hör (och ser) låtarna från den dubbelsidiga singeln här

 

https://www.youtube.com/watch?v=S-rB0pHI9fU

 

https://www.youtube.com/watch?v=8UQK-UcRezE

 

Häromåret fick jag för mig att lista Beatles bästa låtar. Penny Lane toppade.

 

Tillbaka till hitlistan och man får leta lite för att hitta guldkorn. Rolling Stones och Hollies är topp-tio men vare sig Let´s Spend the Night Together eller On a Corousel är respektives bästa, tycker jag. Inte heller Monkees, Tremeloes eller Royal Guardsmen inbjuder till länkning men Donovan har vi skrivit för lite om på bloggen. Han är nia med Mellow Yellow.

 

https://www.youtube.com/watch?v=OLFGnP_EPpQ

 

Men så på tolfte plats finns en av mina stora favoriter från den här tiden. Känner på mig att jag spelat den förr här på bloggen men det gör ingenting. Jag älskar Paul Jones lite klagande men ändå så varma röst och den här melodin är kalas:

 

https://www.youtube.com/watch?v=sMEgDBj6n9g

 

Jodå, visst finns det gobitar på en Englandslista som först inte såg så spännande ut. Tamla Motown går det inte att få för mycket av. Framförallt inte av Marvin Gaye. Han gjorde många suveräna duettsånger. På 16e plats för 50 år sedan lät det så här med Kim Weston.

 

https://www.youtube.com/watch?v=URU-gWAOlDM

 

Rod Stewart och Tina Turner har gett sig på samma låt men originalet är bäst!

 

 Som sagt, en ny tid för popmusiken hade kommit. På väg ut från listan på plats 23 fanns en genombrottshit som hade varit som högst på 8e plats men som markerade att ett nytt sound, en modernare rockmusik hade kommit.

 

https://www.youtube.com/watch?v=rXwMrBb2x1Q

 

Jimi Hendrix får avsluta genomgången av New Musical Express listan från för femtio år sedan. Sex bra låtar – det kan ni inte säga emot! – och musik som värdigt representerar ”konst och kultur” både då och nu.

 

Per