perolarssextiotal

George Martin är död. Vid nittio års ålder och helt döv har han flyttat till Jordgubbsfälten för att fortsätta det avbrutna arbetet tillsammans med John och George. Jag tror vi kan räkna med himmelsk musik.

Många har kallats ”Den femte Beatlen”. Stu Sutcliffe, Mal Evans och Pete Best, men ingen förtjänar hederstiteln mer än George Martin. Inte bara var han den musikaliska katalysator som gjorde att Beatles kunde utvecklas från en - i och för sig fantastiskt skicklig - grupp på gladpoppens område till den musikaliska ”Big bang” som gruppen blev. Samtidigt betydde Georges möte med Beatles att hans egna kreativa förmåga utvecklades och förvandlade honom från en ganska alldaglig producent till den musikaliska visionär han blev. Det var ”a match made in heaven”, som man säger.

Georges bidrag till Beatles musikaliska utveckling låg på flera plan.

För det första var han den förenande länk som gjorde framför allt John och Paul medvetna om den klassiska musiken. George var en musikalisk allätare men hans kärlek till de gamla mästarna låg som en underton i hans egna musikaliska skapande och för John och Paul öppnade hans kärlek dörrarna till denna värld av nya klanger som stimulerade och utvecklade dem. Tydligast kommer detta till uttryck i deras experimenterande från och med Rubber soul och i öppenheten för att föra in nya instrument i den traditionella gitarrsättningen.

För det andra hade han – och detta kanske är det viktigaste – en nästan magisk förmåga att omsätta Johns och Pauls alltmer vildvuxna musikaliska visioner till verklighet. Här spelade han rollen av en skicklig trädgårdsmästare som försiktigt både gödslade och tuktade Beatles ostyriga blomsterrabatter. Han både avrådde och inspirerade och kompositörerna lärde sig fort hur betydelsefullt det var att lyssna till hans råd. Deras respekt för hans kunskap var en förutsättning för detta gemensamma arbete.        

För det tredje var han både en skicklig tekniker. John och Paul visste inom sig vad de ville skapa för musik, men hade inte alltid den kunskap som krävdes för att omsätta den till verklighet. George gav dem kunskap om det instrument som en inspelningsstudio i sig kan vara.

För det fjärde var han själv en skicklig musiker. Det var ingen slump att han själv medverkade på så många av Beatles skivor. Utan denna musikalitet skulle han aldrig kunnat bli den partner i musikskapandet som han blev.

Slutligen tillförde han något som få fäster vikt vid, men som gruppens medlemmar ideligen upprepade i intervjuer - han var ”vuxen”! Han tillförde, på sitt ödmjuka sätt, disciplin och ordning i den inte så lite kaotiska värld gruppen till och från levde i. Särskilt efter Brian Epsteins död blev det tydligt vilken fadersgestalt han blivit. Han lyckade också undvika att på allvar bli ovän med någon av gruppens medlemmar, vilket var beundransvärt med tanke på hur förgiftat klimatet kom att bli. När motsättningarna mellan gruppens medlemmar mot slutet blev starka blev han en ”neutral zon” där man trots det kunde mötas i det musikaliska skapandet.

Så tack så mycket, George. Utan dig hade mycket varit annorlunda och nog sämre.

Vi får glädjas åt ditt musikaliska arv.

Ars longa vita brevis.

https://www.youtube.com/watch?v=usNsCeOV4GM

Lars