perolarssextiotal

För några veckor sedan skrev jag ett recenserande inlägg om Beatles covers som hamnade på skiva. Men, som alla andra band, startade de som ett live-band med mängder av covers på repertoaren. Många hamnade alltså inte på platta men jag tyckte det var kul att lyssna lite på vilka som borde gjort det. Källan är ”Live at the BBC”-skivorna. Visserligen var de bra liveartister men jag undrar vad de och George Martin kunnat göra med lite mer tid till genomtänkta arr och så. Så här kommer mina – som vanligt - mycket subjektiva åsikter i detta ärende. Jag har lagt in originalen före Beatles version för jämförelsens skull.

Paul sa alltid att hans och Johns främsta inspirationskällor för att skriva egen musik var Buddy Holly och Little Richard, men det fanns fler.

Redan -54 lanserade Ray Charles denna mycket bluesiga ”I got a woman” och redan två år senare gjorde Elvis om den till femtiotalsrock. Bägge versionerna är lysande men på helt olika sätt. Svart blues mot vit rock. Vi får en försmak vad Beatles hade kunnat göra med den om vi lyssnar in denna version. Man kan trots den dåliga produktionen ana att gruppen skulle kunna föra in den i sextiotalets pop-ton. Johns röst passar utmärkt och hans (?) inledande gitarriff visar att rock kunde bli pop utan att förlora något.

https://www.youtube.com/watch?v=CnI_LuCJ4Ek

https://www.youtube.com/watch?v=eBpaU8niO7M

Deras kärlek till Buddy Holly är, som nämnts, obestridd, men här tar de sig vatten över huvudet. Om de lyckades ganska väl med ”Words of love” eftersom de la sig så nära originalet så ger de sig här på en slags ”modernare” rock-tolkning som inte känns riktigt bra. Ingen av Beatlarna hade samma värme i rösten som Buddy men den stora skillnaderna är kompet. I Buddys version ligger det som ett lite dovt, nästan ödesmättat, muller som ger lite kontrast till den sockersöta texten. Beatlarnas skrällande (är Georges gitarr ostämd?) gitarrer tillför inget. Alls!

https://www.youtube.com/watch?v=hsjI7ekciZs

https://www.youtube.com/watch?v=qsYSQTu8oLc

Ett exempel på hur Beatles gjorde svart musik till vit är deras tolkning av Arthur Alexanders ”Soldier of love”. Här är det inte fråga om vilken som är ”bäst” i någon mening utan den är ett exempel på tolkningskonst, förnyelse och modernisering. Jag älskar Alexanders version, men kan inte låta bli att beundra hur skickligt de gör om den till något som inte är något annat än tidig sextiotalspop. Något (djupet) går förlorat, men något (lättillgängligheten för en bred vit publik) vinns. Jämför med Beatles tolkning av Marvelettes ”You´ve really got a hold of me”. Ingen version är alltså bättre än den andra. Men olika.

 https://www.youtube.com/watch?v=9ds4ltZCSzk

https://www.youtube.com/watch?v=0vaWNFBsrQ4

Slutligen en riktigt lyckad cover, denna gång av en Phil Spector-låt. Originalet med Teddy Bears toppade Billboardlistan 1958 och var långt ifrån den vägg av ljud som kom att bli Spectors varumärke. Istället var den en sockerdrypande, inställsam och tungfotad ballad med intetsägande text. Att Beatles hittade den och tyckte den kunde ha potential är en gåta. Men här glimtar deras genialitet till – lite högre tempo, lite vassa gitarrer och lite mer sälta i rösten och vi har en helt ny låt. Så gör man en cover!

 https://www.youtube.com/watch?v=fwjTnpucRho

https://www.youtube.com/watch?v=jX0OYZr5ojc

Lars