perolarssextiotal

 

En del av sextiotalets musik som vi inte uppmärksammat så ofta på bloggen kom från västra USA och ackompanjerade en kultur som förblivit en viktig del av vårt minne från den tiden. Hippiekulturen är en etikett på en tid som präglades av politisk medvetenhet och protest, en ”frisinnad” inställning till droger, grälla färger på affischer och kläder och långt hår på både tjejer och killar.

 

De många universiteten på västkusten med många intellektuella ungdomar var en naturlig grund. Att San Francisco var ett särskilt centrum har förklarats med att den staden haft en mångårig tradition att vara öppen för olika typer av oliktänkande och minoriteter. En rockhistoriker har skrivit att "San Francisco gave birth to the undeniably attractive idea that you could boogie your way to revolution".

 

Musiken påverkades av detta. Som en fond i bakgrunden fanns Vietnamkriget. Unga USAgrabbar kunde bli inkallade. Över 40.000 kom tillbaka över Stilla havet i likkistor. Att musiken ofta hade en lite nervös spänning var inte så konstigt. Men det var nog drogerna som mest inspirerade gitarrsolon som var, måste man nog säga, emellanåt väl konturlösa.

 

Vi minns flera namn från den här tiden. Grateful Dead, Doors och Janis Joplin är väl de som gjort de största rockhistoriska intrycken. Deras inflytande över senare tiders musik är stort. Inte minst Jim Morrison och Janis har återkommit i flera böcker och dokumentärer.

 

Personligen tycker jag det är lite synd att Jefferson Airplane kommit lite skuggan av de tre. Bandet från San Francisco var en central del av scenen. De gjorde två av de bästa låtarna och nådde med dom långt utanför de egna kretsarna.

 

Du som läser minns säkert låtarna men självklart tar vi med länkar här. Först den tungt rockande Somebody to Love. Den bärs av Grace Slicks inlevelsefulla röst men hela bandet är på ordentligt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=JUbMWtUyIIE

 

Sedan White Rabbit. Återigen ett paradnummer från Grace om substansen som spelade så stor roll i kulturen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=XR8LFNUr3vw

 

Jefferson Airplane var med hela tiden när den här kulturen gjorde intryck. De spelade på de stora festivalerna som var ett centralt inslag. Vi minns främst Monterey från 1967 och Woodstock två år senare. De må har varit den första stora respektive den mest legendariska men egentligen bara två bland många. Hur det kunde te sig visas i detta klipp från Woodstock

 

https://www.youtube.com/watch?v=R_raXzIRgsA

 

Samma år som Woodstock kom filmen Easy Rider som har mycket av den speciella atmosfär som rådde.

 

Airplane fortsatte att ge ut bra album även om de inte kom tillbaka till samma nivå som ”Surrealitisc Pillow” den andra LPn som hade de två låtar vi här har spelat. 1968 kom LPn  Crown of Creation med en tung titellåt. Notera hur rösterna liksom hänger över varandra och hur basen driver på det lite småflummiga gitarrspelet.

 

https://www.youtube.com/watch?v=uOrb0G0tw08

 

Samma år som Woodstock kom LPn Volonteers med en rejält politisk titel-låt. Vi återvänder till Woodstock. Det är Paul Kantner, som sjunger lead. Han avled för övrigt i januari, 74 år gammal-

 

https://www.youtube.com/watch?v=IsoqRvYqWDg

 

Jefferson Airplane och de övriga i västkustscenen var ett minnesvärt inslag i sextiotalet med en musik som hade mer av vilja och energi än elegans. Visst ska medges att de gjorde mycket man inte behöver lyssna på men energin var svåremotståndlig och den bästa musiken verkligen bra.

 

Per