perolarssextiotal

 

Nej, för dig som laser verkar inte fotot ovan riktigt stämma. Bilden av Elvis Presley som rockens odiskutabla kung har satt sig starkt. Helt rätt.

 

Nej, det är faktiskt Little Richard själv – som 1932 döptes till Richard Pennyman – som säger det. Visst bara måste man älska en sådan attityd! Han har oblygt upprepat det i flera intervjuer. Det är JAG som är det riktige kungen!

 

Lite grann ligger det ändå i det. Han framförde flera av sina femtiotalslåtar med en energi och kraft som väl kan jämföras med Presley. Att han sedan aldrig kom topp-5 hemma i USA behöver vi inte hänga upp oss på. Han kom som bäst 6a med ;Long Tall Sally. I England kom han faktiskt tvåa med den mindre kända Baby Face.

 

När tidningen Rolling Stone för några år sedan listade rockens hundra största placerade tidningen Little Richard som nummer 8. Jag skulle inte placera honom så högt men man förstår tidningen om man tänker på Richards betydelse.

 

Hur många av hans låtar blev inte standard i 60-talsrepertoaren? Att Beatles valde hans Long Tall Sally som en av sina främsta rocklåtar är bara ett enda exempel. Här är originalet.

 https://www.youtube.com/watch?v=eFFgbc5Vcbw 

 

Anledningen till denna artikel framgår redan av den inledande bilden. Undertecknad har åter kommit över en fantastisk utgåva i serien Classic Albums och haft några rejäla njutningsstunder i sällskap med Richard Perryman.

 

Samlingen innehåller bara fem original-LP men bara den första räcker mycket, mycket långt. ”Here´s Little Richard” förekommer ofta än i dessa dagar högt upp på listor över rockhistoriens bästa LP-skivor. Den inleder här med 12 krutfyllda spår. Detta är det första

 https://www.youtube.com/watch?v=F13JNjpNW6c 

 

Skulle jag bestämma den ultimata rocklåten skulle den här övervägas. Expressens Mats Olson skrev en gång att det var den bästa texten av alla. OK, kanske lite svårt att hålla med om, men de inledande ”A-wop-boop-a-be-loba-bo-lappenbo”  går inte att slå.

 

LPn har sedan True Fine Mama, Ready Teddy, Slippin & Sliding, Long Tall Sally, Rit it Up, Jenny Jenny och She´s got it. Ni tror kanske att det är en Greatist Hits-platta men icke, sa Nicke. Åtta KLASSIKER på samma album från 1957. Otroligt känns lite som en underdrift att skriva.

 

CD 1 i den här utgåvan fortsätter sedan med Richards uppföljare från 1958. ”Bara” fyra klassiker på den, Keep a Knocking, Good Golly miss Molly, the Girl can´t help it och så den här

 https://www.youtube.com/watch?v=6jmNe77vces

 

Om man efter de 24 låtarnas energiexplosion orkar lägga på CD2 kommer Richards tredje LP, the Faboulus Litte Richard från 1959, som, faktiskt, inte bjuder, på ytterligare klassiker men är kalas ändå.

 

Sedan hände ju det att Little Richard skulle åka hem från Australien och missade planet som störtade på väg över Stilla Havet. Richard såg detta som ett tecken från Gud och lämnade rockmusiken drastiskt. Mycket intressant i denna utgåva är att vi får hans två första LP med kristen musik. Han sjunger annorlunda, det är svårt att tycka att det är bra. Men intressant för en som annars aldrig annars skulle leta efter skivorna.

 

Sista CDn är av ännu större intresse. Här finns nämligen 17 låtar som gavs ut på singel. Tyvärr saknar den här serien information på omslaget så man vägar nästan inte tro det är samt att det verkligen är Little Richards allra första singel, Taxi Blues från 1951 som inleder. Inte nog med det, ska vi tro Wikopedias diskografi återfinns här alla A- och B-sidor från Richards sex första singlar från åren 51-54. Dessutom fem låtar som inte kommit på LP tidigare. OK, ingen som kan konkurrera med klassikerna men för en samlare som undertecknad är värdet sådant att det nästa darrar lite i knäna när man läser låtlistorna.

 

2013 förklarade Little Richard att han, 81 år gammal, slutade med show business. Det gör inget, plattorna med hans musik dör aldrig.

 

Per