perolarssextiotal

 

För en tid sedan läste vi notiser i tidningarna att Ben E King gått hädan. Vacker röst och ett par snygga hits, men det kändes inte som värt ett blogginlägg ändå. Sedan kom jag av en ren slump någonstans över den redan gamla nyheten att Leslie Gore lämnat jordelivet den 16 februari.

 

Varför blev det inga notiser? måste jag undra.  OK, hon var kanske inte någon större personlighet vare sig som sångerska eller artist men hon sjöng ett par av de låtar som mer än egentligen alla andra gav den där ljuvligt, naivt, sköna bilden av det tidiga sextiotalet som en glad, optimistisk tid som var enkel att leva i för en ung människa. Där kärleken alltid fanns antingen i ens hjärta eller bakom närmsta hörn.

 

OK, det är lätt att romantisera så här långt efteråt. Men, tänk efter, visst hade vi en alldeles påtagligt stor uppsjö av låtar som målade den unga kärleken i glatta färger?  Här ska inte gå djupare i det resonemanget, Lars skrev om texter i förra inlägget. Leslie Gore gjorde, i mina öron, den ultimata ”jag är så oändlig ledsen nu låten”, en låt som så naket beskrev den för unga så obarmhärtiga kärleken när den tar slut

 

Du som läser kan storyn: Leslie hade fixat en fest, ett party som vi sade på sextiotalet, och precis där, på den festen, visar det sig att hennes kille Johnny sticker och håller en ANNAN tjej i handen. Ja, det är så illa att hon har hans ring runt sitt finger!. Klart som tusan att Leslie måste skrika ut sin sorg. Det känns inte så kul med alla kompisarna där men ”detta är MIN fest o jag lipar så mycket jag vill”

 https://www.youtube.com/watch?v=mIsnIt1p978 

 

Nej, det tidiga sextiotalet har aldrig låtit så mycket tidigt sextiotal som här. Det tycker jag bestämt.

 

Låten kom i en riktigt gloriös dager när Leslie sedan släppte uppföljaren. För se, nu hade det ordnat upp sig, Johnny hade inte fastnat för den där Judy utan kommit tillbaka! Glädjen triumferar och nu är det Judys tur att ta till lipen.

 https://www.youtube.com/watch?v=7GdzemE1J2c 

Visst har den 17årige Leslie en lite småbarnslig röst som passar dessa låtar bättre än vilken hand i vilken handske som helst, eller hur?

 

Snacka om klassiker, särskilt den odödliga kombinationen av de två låtarna. Den första toppade USA-listan sommaren 1963 och den andra kom femma strax därefter. En sammanhängande story på två stora hits efter varandra. Jag vet inte om det någonsin hänt senare.

 

Min egen första riktigt ordentliga kontakt med Leslie och hennes låtar kom dock sommaren därpå när den här pärlan till låt kom in på Tio-i-Topp. Njut!!

 https://www.youtube.com/watch?v=zBBVkF7IV3o 

 

Med tre låtar länkade till artikeln måste vi ta en fjärde så att vi får in hela kvartetten av Gore-klassiker i inlägget. Den här kom tvåa i USA före Maybe I Know och också in på Tio-i-Topp

 https://www.youtube.com/watch?v=vNb-8gLcXLs 

 

Att man inte följt hennes karriär sedan dess är inget att saga om. Leslie  var en av de många som försvann från nyheterna när Beatles etc tog över. Så det är lite överraskad jag läser på Wikopedia att hon skrev musik till 1980 års film Fame för vilket hon blev Oscarsnominerad och släppte en LP med nytt material 2005. Samma år berättade hon att hon var lesbisk, något som knappast hade gått för sig på sextiotalet.

 

Men sådana fakta är oväsentliga. Liksom att det var lungcancer som ändade hennes liv, blott 68 år gammal. Som så många andra av det tidigare sextiotalets artister har hennes namn nästan helt försvunnit bakom de odödliga låtar hon sjöng.

 

Men dom glömmer vi aldrig, aldrig!

 

Per