perolarssextiotal

I sommar, liksom många somrar tillbaka, tillbringar vi en vecka vid en liten insjö i mörkaste Småland. Veckan brukar innehålla bad (nej, inte denna gång 16 grader i vattnet), sola (mycket lite detta år) och abborrfiske (i överflöd detta år). Så denna sommarvecka fick vi finna andra sätt att roa oss. Ett av dessa var besök på loppisar och antikvariat. Ett besök var särskilt lyckat där jag inhandlade ”Liftarens guide till Galaxen” som jag äntligen ska läsa och den bok som utgör inspirationskällan till detta blogginlägg – ”Roadrunner. Rockvandringar i 60-talets London”. Trehundra sidor av en charmig blandning av guide till sextiotalsmusikens mest spännande platser och en dos ren rockhistoria. Väl värd det tjugo kronor som jag, efter långa förhandlingar, lyckades få ner priset till. Så detta blogginlägg gör några nedslag i stort som smått hämtat ur denna förträffliga publikation.

Redan på sidan 17 hittar jag intressant information. Författaren, Lars-Åke Madelid, leder oss till Leicester Place 5-6 på klubben Notre Dame Hall där The Detours (senare The Who) spelade i början av sin karriär under 1963. Det var under denna tid inte bara sättningen i bandet som skiljde sig från det kommande The Who, det var också musiken. Omsättningen av bandmedlemmar var i The Detours lika stor som i så många andra band i karriärens början stor men Entwistle, Townsend och Daltrey fanns redan på plats. I detta läge spelade Daltrey saxofon medan man hade olika sångare. Musiken var Dixie, lite Shadows och lite covers på populär pop. Inspirationen kom från Shane Fenton, Shadows och Johnny Kidd. Klubben bytte för övrigt senare namn till ”Cavern in the town” och då kom gruppen tillbaka men då med nytt namn och tuffare musik.

https://www.youtube.com/watch?v=h3h--K5928M

En av de mest kända klubbarna i London är Marqee Club på Oxford Street. Klubben kom att återuppstå på annat håll men detta är den ursprungliga som startade som jazzklubb redan 1958. Underhand så tvingades emellertid ägaren, Harold Pemberton (som var en jazzpurist), att släppa upp först skifflen och till slut också bluesen på scenen. En ung Brian Jones såg 1959 Muddy Waters spela på klubben och bestämde sig på stående fot för att lära sig spela elgitarr. Under tryck av andra klubbars framgång viktes torsdagskvällarna för blues och Alexis Korners Blues incorporated blev husband. Alexis var generös med att låta unga talanger spela med i hans band och kom därmed att bli fadder åt många nya grupper.

Den 12 juli 1962 ersattes Alexis band, som skulle göra ett radioprogram, av Long John Baldry och hans Hoochie Coochie Men, men dess ville ha ett förband eftersom de ville ”ladda upp” på en närbelägen pub. Alexis frågade Brian om denne kunde skrapa ihop ett band och i all hast raggade denne upp Mick (som då och då sjöng med Alexis) och döpte sitt namn i ren desperation till Rolling Stones efter en låt av Muddy. Sättning för denna Rolling Stones premiär var förutom Brian också Mick, Keith, Ian Stewart på piano, Dick Taylor på bas och Tony Chapman på trummor. De spelade covers av Chuck Berry, Elmore James och andra till publikens förtret som fortfarande var mycket jazzinfluerad och buandet haglade. Men ändå – The Rolling Stones var födda.

  https://www.youtube.com/watch?v=61kziQ3aUws

Först ut med att släppa in blues och r&b var inte klubbarna i Soho eller West end, det var i förorten det hände och då allra först i den kända Ealing Club, den kanske mest legendariska av dem alla. Alexis var en av dem som startade klubben därför att hans grupp inte fick spelningar på de mer konservativa jazzklubbarna i centrum. Med Alexis spelade bland andra Charlie Watts, Jack Bruce (Manfred Mann och Cream) och Long John Baldry en annan frontman för blues och r&b. Den 7 april 1962 spelade Brian (under artistnamnet Elmo Lewis) tillsammans med Paul Bond och i publiken fanns då Mick, Keith och Dick som mycket imponerade av Brians spel, tog kontakt med honom efter spelningen. Det dröjde innan de blev en grupp men mötet var förstås en nödvändig förutsättning för vad som hände senare. Andra klassiska möten kom att ta plats när Eric Burdon reste ner från Newcastle och Eric Clapton blev en fan av Brian. Stones kom att spela regelbundet på klubben men eftersom de sällan fick något betalt så upphörde samarbetet. Den sista spelning var i mars 1963.

Det namn som dyker upp regelbundet är Alexis Korners och det är rättvist. Hans betydelse för den brittiska bluesen kan inte överskattas så vad är då lämpligare än att av sluta med en låt av hans grupp.

https://www.youtube.com/watch?v=Rytyg6sdIGQ

Lars