perolarssextiotal

…pja, trumsolon låter i mina öron ofta som rytmiska åskväder och tillför sällan något nytt. Men de har en annan viktig roll i gruppen. Trummisar är emellertid som regel ganska anonyma, som I Kinks eller Beach Boys. De som sticker ut är få. Man kan egentligen dela upp de mer framträdande trummisarna i tre kategorier – de taktsäkra, de nyanserade och de utlevande. Ringo Starr tillhör den första kategorien och är en favorit.  Framför allt visade han sin säkerhet på allvar på ”Beatles for sale” och framåt. Och Beatles musik var, när komplexiteten ökade, inte alltid lätt att fasa in trummorna i. Jag har tidigare skrivit om ”Rain” vilket väl var hans höjdpunkt i Beatles.

 https://www.youtube.com/watch?v=VKmJGXhSmaY

Min andre favorit är Charlie Watts i Rolling Stones och han får representera de nyanserade. Han är i princip självlärd på sitt instrument. Han lyssnade och såg andra som spelade och tog det till sig. Det han mest lyssnade på var jazz och blues och i grunden är han också en jazzälskare. Enligt egen utsago så fick Mick lära honom spela rock när han kom in i Rolling Stones. Han lärde sig det, men jag tycker att han behöll ett jazzanslag som fortfarande hörs och som gör honom till den fantastiske musiker han är. Ett exempel på vad jag menar hörs i ”Angie” där han ligger så diskret i bakgrunden, men när det behövs så gör han understrykningar av Micks text med cymbal (eller om det är high hat). Det är jazz i rockkläder mina vänner!

 https://www.youtube.com/watch?v=RcZn2-bGXqQ

En trummis som jag först nu börjat lyssna ordentligt på och som jag tidigare mest betraktat som en galen skinnplågare men som jag nu fått en mer nyanserad syn på är Keith Moon alias Moon The Loon. Hans styrka låg inte i Ringos extrem rytmkänsla eller Charlies finstämda anslag. Hans stil var istället den vilt utlevandes. Men vem kunde vara finstämd bakom The Whos gitarrister? Han sjöng dessutom på en handfull låtar, bland andra ”I need you”. Inte alls illa. Och det drivande och styrande trumspelet i denna låt är åtminstone på långt håll släkt med ”Rain”.

https://www.youtube.com/watch?v=-brOyn5mQrY

Men också i de tuffare låtarna kan man höra att Keith inte bara är en hårdrockstrummis som bankar utan han och John Entwistle bildade en samstämd rytmsektion som fond till Pete Townsends vilda musikaliska utflykter. Det krävde nog sina musiker. I Mose Allisons ”Young man blues” attackerar Keith sitt trumset vilt men i en stenhård symbios med Johns bas.

 https://www.youtube.com/watch?v=GWRmsoBXAUw

”Quadrophenia” från 1973 öppnar med ”The real me”. Här excellerar Keith i det som skulle bli hans kännetecken – det symfoniska, överdrivna och dramatiska. Mäktig är kanske en bra sammanfattning. Utan en trummis med den självständighet och attack som Keith hade The Whos sound aldrig blivit vad det blev. Han hade platsat i vilket av dagens metal-band som helst.

 https://www.youtube.com/watch?v=R5z0MuKxfZc 

”(The Who sings) My genereation” var gruppens första album 1965 och när jag lyssnade om det för en tid sedan fick jag plötsligt klart för mig hur betydelsefull Keith var för The Who och som inspirationskälla för rocktrummisar överlag. På den plattan finns ”Out in the street” som kunde ha låtit som en dussin-r&b av Animals eller Rolling Stones men Keith ger den en alldeles egen Who-karaktär. Taktsäkerheten fick inte så sällan ge efter för attack. En ganska obetydlig r&b-dänga får sin karaktär av Keiths spel.

 https://www.youtube.com/watch?v=Pp3fyLUM1_8

1975 kom Keiths enda soloalbum ”Two sides of the moon” (bättre än sitt rykte) och tre år sedan var han död efter en överdos medicin som skulle mildra effekterna av absistensbesvär efter långvarigt alkoholbruk. Sic transit.

Lars

.