Skräck och falsksång
Häromdagen sa min brittiske vän Eric när vi kom att prata pop över en pilsner: "Lars. you´re a sucker for happy pop". Han har nog rätt. Jag har alltid gillat den lättillgängliga, lite minimalistiska popen. Mirakler på tre ackord som "Bad moon rising" och "She belongs to me". Och slänger man in ett mollackord så får man låtar som "Donna" och "Sealed with a kiss". Soft och lättillgängligt, kort sagt. Möjligen påverkar denna kärlek också mina blogginlägg så idag ska jag nyansera bilden av sextiotalspopen med några udda figurer.
Alice Cooper sägs vara skräckpopens fader, men han hade en föregångare i Screaming Lord Sutch i England. Sitt artistnamn tog han från Screaming Jay Hawkins, blussångaren. Lorden, var inte någon riktig lord men regelbundet kandiderade till parlamentet för sin egen skapelse "National teenage party". Dock utan någon större framgång.
Bättre gick det med musiken där det mörka och en smula bisarra dominerade. Lorden fick en viss popularitet och har väl idag kultstatus. Den låt han är mest känd för är väl "Jack the ripper" som han ofta var utklädd till. Scenshowen inkluderade en entré ur en kista, knivar och skallar.
http://www.youtube.com/watch?v=c2ZsWENob1s
En annan figur utöver det vanliga var Mrs Miller, en amerikansk sångerska som på sextiotalet gjorde sig känd för – minst sagt – personliga tolkningar av populära låtar som "Downtown", "Strangers in the night" och "Moon river". Hon besvärades vare sig av sångröst eller självkritik utan tog sig an de mest krävande låtar med stort självförtroende. Detta återspeglades också i namnet på hennes första album "Mrs Millers greatest hits" från 1966. Hon sålde en kvarts million skivor på tre veckor!
Ursprungligen var Connes Miller klassiskt skolad och hade givit ut ett flertal skivor med, bland annat, barnvisor innan henens karriär tog den nya vändningen.
Mrs Miller var, i sin nya karriär, tonsäker som en fabriksvissla och taktsäker som ett kylskåp.
http://www.youtube.com/watch?v=-zKCQK0apKc
Lars
