perolarssextiotal

Sakta men säkert har så utgivningen av tidigare gömda Dylaninspelningar, Bootleg Series, nått sin tionde upplaga. Den första kom för 22 år sedan och nästan alla har givit oss Dylanfans något att beundra och tacka för. Att det skulle finnas mycket fantastiskt i skattkamrarna visste vi och hur härligt är de inte att ha det i skivhyllan!

Denna dubbel-CD är inspelningar från åren runt 1970 men fokus på LPn Self Portrait, fortfarande den sämsta LP något av rockens största namn någonsin levererat. Det enda roliga med den är Dylans självporträtt på omslaget som visar hans fallenhet för måleri.

”What is this shit?” var inledningen på tidningen Rolling Stones recension, skriven av den kanske allra störste skribent rocken haft, Greil Marcus. Vilket genidrag är det inte att låta just honom skriva merparten av texten i den förnämliga lilla skrift med många bilder som medföljer CDn (Spotify: släng dej i väggen!!). Marcus gör en insiktsfull analys av denna utgåva och guidar elegant genom de 35 låtarna.

9 av dessa är inspelade samtidigt med Self Portrait men kom, märkligt nog, inte med på plattan. En del gamla standards, ett par egna och ett par skrivna av kollegor i folkmusikrörelsen. Flera pärlor, kanske främst Eric Andersens Thirsty Boots, melodisk folkmusik på topp.

9 + 8 är nya versioner av låtar som ut på Self Portrait respektive den efterföljande New Morning. Ofta avskalade, utan de bedrövliga instrumentpålägg som gjorde även vettiga låtar så hemska på Self Portrait. Men förändringen går även ett par gånger åt andra hållet. New Morning med tufft blåskomp är verkligen kalas liksom stråkarret på Sign on the Window. George Harrison medverkar på två spår, inte de bästa men med tanke på hur Lars lyfter fram honom på bloggen måste det ju sägas här. CD 2 avslutas med en mästerlig version av When I Paint my Masterpiece med Bob på pianot.

Bob sjunger varenda låt med känsla och eftertryck som man nästan glömt att han hade då. Liksom på andra utgåvor av Bootleg Series får vi ett suveränt fräscht ljud. Man nästan väntar sig att Bob, 29 år ung, ska komma ut ur högtalaren med gitarren i handen.

Med Another Self Portrait förändrar vi vår uppfattning om hur Bob Dylan var runt 1970. Han var även då den stjärna vi kände honom som innan. Det känns riktigt skönt att kunna glömma Self Portrait på allvar.

Att jag redan längtar efter nr 11 behöver inte sägas.