perolarssextiotal

Just när detta inlägg ska publiceras får vi veta att 2016 års Nobelpristagare i litteratur heter BOB DYLAN. Lars o jag tar av oss hatten för en sann hjälte! Med detta sagt, till veckans blogginlägg:

 

Nu kan vi, äntligen, njuta av CD-utgåvan av Beatles enda officiella live-LP, Live at Hollywood Bowl. När den släpptes 1977 blev det inte så mycket väsen. Det hände mycket inom musiken med Bowie, punken och annat och av Beatlarna själva var det bara Paul som märktes vid den tiden. Att LPn hade ett oinspirerande omslag, två konsertbiljetter mot beige bakgrund, gjorde inte saken bättre.

 

Dessutom är det ett tragiskt faktum att skivan inte alls lät något vidare, ljudtekniskt. Sjuttiotalets teknik klarade inte att rensa bort det intensiva skrikande som dominerade konserten från före första till efter sista tonen som spelades.

 

För en Beatles-konsert var inte en konstnärlig upplevelse i första hand. Det var framförallt den unga publikens möte med de idoler de inte bara beundrade utan älskade intensivt. För de flesta var det första gången. Klart att entusiasmen var på topp!

 

LPn hade 13 låtar från två konserter, 23 augusti 1964 och 30 augusti året därpå. Att den inte återutgivits på CD kan vi förstå, att höra det dåliga ljudet med tidigare CD-kvalite hade inte känts rätt.

 

Men nu, år 2016, har tekniken gjort framsteg och Georg Martins son Giles har ännu en gång gjort underverk med Beatlesmaterial. Resultatet är en snyggt förpackad skiva med de 13 låtarna kompletterade av ytterligare fyra. Serverade i ett omslag som innehåller pressklipp, snygga bilder som väl fångar stämningen runt gruppen och en välskriven presentationstext.

 

Ljudet har förbättrats rejält, skriken tonats ned och framförallt sången kommer fram bra. Redan i andra spåret ger Paul allt i She´s a Woman. Världstopp direkt men frågan är om inte John toppar honom i efterföljande Dizzy miss Lizzy, klart tyngre än i studioversionen. Otroligt är ordet. Även George och Ringo satsar allt i sina nummer.

 

Den enorma energin lyfter även det instrumentala. Visst noterar man småmissar men trycket från bas och trummor är konstant och tempot ofta högre än i studion. George hinner också med ett par extra grejer i sina solon. Ringos driv i trumspelet är suveränt. Detta är fyra musiker som spelar på högsta nivå.

 

Lägg till det de korta, perfekta introduktionerna de John och Paul turas om att göra till låtarna. Grabbarna visste hur man tar sin publik!

 

Bilden av Beatles som ett klart sämre live-band än the Who, Rolling Stones, Doors och några fler kommer kanske inte att försvinna. Men den är inte rättvis. Beatles framförde förvisso sina nummer påfallande lika studioversionerna men det var ju det publiken förväntade sig. Men de gjorde det med en energi och skicklighet som man bara kan beundra. Live at Hollywood visar en kvartett i världstopp även på scenen.

 

 Här ett par klipp från YouTube från Hollywood Bowl. Inte från skivan dock. Sämre ljudkvalité men ni hör att gruppen kan. Först Johns intensiva Dizzy miss Lizzy

 https://www.youtube.com/watch?v=sU4yTCtrqmI 

Att här länka till andra inspelningar känns fel men You Tube kan inte gärna ha en färsk Beatles-platta upplagd. Men lyssna på Rings Boys här ändå.

https://www.youtube.com/watch?v=h2t9DIh4kMA 

 

Men Beatles var ju mycket mer än sin musik. CD-omslaget citerar George Martin:

 ”Those of us who were lucky enough to be present at a live Beatles concert….will know how amazing, how unique these performances were. It was not just the voice of the Beatles. It was the expression of the young people of the world!

Per