perolarssextiotal

Den som följt musikpressens listor under många år vet att när det gäller historiens bästa LP är det två som ofta återkommer bland de främsta. En är Beach Boys Pet Sounds. (Vilken som är den andra tänker jag inte ta upp här.)

Plattan är så omskriven att det egentligen inte går att tillägga något.

Från den inledande orgelfiguren i Wouldn´t it be Nice till den sakta borttonande instrumentalslingan i Caroline No finns här en harmonisk elegans och ett melodiskt överdåd som popmusiken aldrig tidigare, och knappast därefter heller, varit i närheten av.

Skivan är spetsad av tre singelhits. Wouldn´t it be Nice har det perfekta upptempot att inleda skivan. God Only Knows konkurrerar med Good Vibrations om att vara det bästa Beach Boys överhuvudtaget släppte ut. De olika instrumentalstämmorna vävs ihop till en mjuk, behaglig och oemotståndlig väv och Carl Wilsons röst låter rent himmelsk vacker. Sloop John B är däremot ett skönt avbrott mot LPns övriga karaktär, en rakare och enklare skriven hitlåt som sitter direkt.

Men i övrigt är Pet Sounds en enda lång, mäktig uppvisning i snygga, omsorgsfullt utmejslade melodier. Känslan av att Brian Wilson lyssnat mycket på, och kan, klassiskt musik är ofrånkomlig. Visst är världshistoriens popmusik rik men räcker ändå inte som inspiration till det här.

Det är inte bara melodierna som gör Pet Sounds utan ännu mer de hela tiden mångbottnade, rika arrangemangen som gör upplevelsen så rik. Det är inte heller låtarna tagna som enskildheter (God Only Knows undantagen) som gör plattan så fantastisk utan det är helheten av snygga arrangemang som avlöser varandra.

Rock´n roll kom en gång till för att ungdomen skulle ha kul. Men med tiden kom rock och pop att stavas konst och kultur (åtminstone delvis). Pet Sounds har en mycket stor del i den utvecklingen.