perolarssextiotal

När 1968 började hade Rolling Stones en stökig tid. Mick o Keith hade tillbringat ett par nätter i fängelse och Brian Jones försvann allt längre bort i drogdimman. På den musikaliska fronten hade de släppt magplasket Her Majestic Satanic Request som LP och bedrövliga We Love you som singel.

I just det läget åstadkommer gruppen något som knappast kan beskrivas som mindre än ett underverk. Som singel släpps den suveräna Jumpin Jack Flash som toppar listan hela sommaren. Tungt riff. Typisk Stoneslåt och en av mina stonesfavoriter överhuvudtaget.

Senare till hösten kommer Beggars Banquet. En LP som inleder Stones verkliga guldålder (som slutade med Exile on Main Street fyra år senare). Efter att ha snurrat runt i en egen blandning av blues, rock och pop etablerar gruppen här en mycket mognare musik som blir en grund för den rockmusik vi hört i 45 år sedan dess.

Detta utan att här knappt finns några typiska rocklåtar. Istället en stadig omfamning av blues och country och dessutom lite känsla av folkmusik. Men det är ju den ursprungliga rockens byggstenar och Stones bevisar att stor musik måste ha en stadig grund att stå på.

Framförallt finns här ett intensivt jävlaranamma, mest uttalad i Micks passionerade röst och rockattityd. Att man vågade släppa plattan utan att toppa den med hiten Jumpin Jack Flash var modigt men den behövdes inte.

Plattan inleds på ett för sextiotalet unikt sätt: Två bongotrummor i flera takter med ett par skrik. Snart kommer ett par pianoackord och pulsande bas. Vi som kan vet att det är Sympathy for the Devil, en av gruppens stora klassiker. En låt som med tiden fått lite av ett eget mytologiskt liv. Bland annat påstods det att det var låten Stones spelade när en person slogs ihjäl i Altamont (De spelade Under my Thumb). Micks text, inspirerad av Bulgakovs klassiska roman Mästaren och Margerita tål självständig läsning och eftertanke som ytterst få rocktexter. Inte heller melodiskt liknar den något annat, men den har ett härligt sväng och återkommande, vassa gitarrinpass.

 http://www.youtube.com/watch?v=4BGRHwj6cE8 

Efter en sådan chocköppning skulle man kunna tro att resten försvinner i skuggan av öppningslåten, men icke. No Expectations är en innerlig, långsam, akustisk bluesballad med underbar slidegitarr som följs av countryvalsen Dear Doctor med den typ av flerstämsrefräng som bara Mick o Keith kan göra. Tunga Parachute Woman återför musiken till Stones typiska bluesrock. Här ska inte varje låt nämnas men baksidans Street Fighting Man och Salt of the Earth är två andra klassiker man inte kan gå förbi.

Alla 10 låtarna är viktiga bidrag till bilden av fulländad rockmusik av en grupp som nu funnit den stil som de aldrig skulle släppa. Det är lätt att hålla med Keith Richards som i sin biografi jublande konstaterar:

 ”Shit! Vilken skiva!”

 Beggars Banquet är fyra på min lista över sextiotalets bästa LP. I nästa artikel om listan är vi inne på prispallen!

Per