perolarssextiotal

När det begav sig på 60-talet var det ingen av oss som tänkte en sekund på att våra idoler skulle finnas kvar i femtio år till. Ännu mindre att vi skulle läsa deras memoarer.

Men nu kommer böckerna en efter en. Bob Dylan redan för några år sedan, Ronnie Wood, Keith Richards, Ozzie. Pete Townshend lär vara på gång. Den måste man läsa!

Att undertecknad skulle kasta sig över idolen Neils Youngs bok förstår alla bloggens trogna läsare (se arkivet för juli 2010). Den finns nu på svenska med titeln ”Fredsförklaring” men jag kunde inte vänta på den utan har läst ”Waging heavy Peace – a hippie dream”.

Det är ingen traditionell memoarbok. Den börjar våren 2011 när Neil i kretsen av sin familj öppnar ett paket från Pegi, hustru sedan 1978, som innehåller ännu en svåråtkomlig pryl till den modelljärnväg som Neil älskar passionerat. En sida längre fram läser vi om när CSNY spelade in LPn American Dream 1988 varefter en av de många gamla bilar Neils samlar på presenteras. Innan första kapitlet är slut möter vi för första gången – av flera - Neils senaste projekt, Puretone, jakten på den perfekta ljudåtergivningen av musik.

Så fortsätter boken i 68 kapitel som varierar mellan 14 rader och 16 sidor. Första intrycket är onekligen förvirrande men man vänjer sig och märker att boken har några tydliga linjer.

Mest återkommande är så klart minnen från livet som artist. Många handlar om sextiotalet. Neils band i Kanada och Buffalo Springfield berörs kärleksfullt men också tiden med CSNY återkommer ofta.

Kärleksfullt är en beskrivning som gäller nästan allt Neil tar upp. Han fullkomligt öser ur sig uppskattning över kollegor i branschen, filmmakare, producenter och så vidare. På 500 sidor hinner det bli bra många. En av dom som får extra beundran är Stephen Stills, ”han är min broder”. Hans första kärlek Pam, första hustrun Susan och Carrie som födde hans första son beskrivs ömsint. För fru Pegi räcker de hyllande orden nästan inte riktigt till. Pappan beskrivs med respekt. Man förstår att relationen inte alltid var den bästa men vid begravningen 2005 grät Neil hejdlöst.

Neils kärlek till gamla bilar återkommer med personliga beskrivningar om minnen och drömmar. Han funderar på att skriva en bok om bilar. Att han gillar att åka bil långt är tydligt. Samtidigt gillar att han bygga på sina egendomar på Hawai och i Kalifornien med 3 + 5 hus.

Vi får mängder av, visserligen korta men ofta intressanta, berättelser som t ex när Neil med Bruce Palmer åkte över gränsen från Kanada och hamnade i LA där de träffade Stills och bildade Buffalo Springfield. När de skulle över gränsen sa de i tullen att de egentligen skulle till Vancouver men vägen i USA var bättre! Läsaren får mängder av minnen från scenen och om flera låtar som Ohio och Like a Hurricane. Kul läsning även om det sällan blir sensationellt. Det ska möjligen vara att han gillar att spela in när det är fullmåne!

Döden återkommer i texten. Neil berättar flera gånger om hur han tar emot dödsbud om nära vänner och sparar inte på sorguttrycken. Han berättar också öppet om sina hälsobekymmer. Redan som sexåring fick han polio och på vägen till Los Angeles 1966 sitt första epileptiska anfall. Det har inte hindrat honom från att röka harsh tämligen obegränsat. I andra kapitlet får vi veta att han helt lagt av att röka och dricka vid 66 års ålder.

För en som gillar Neil Young är detta obligatorisk läsning. Detta är hans egna ord, tankar och känslor. Han är hela tiden ärlig och öppen men blir sällan djupsinnig. Det är sådan här han är, Neil Young. Eller åtminstone var förra året när året skrevs. En 66-årings tankar och känslor. Sedan dessa har han hunnit göra ett nytt album med Crazy Horse och startar nu en turné som lär komma till Sverige.

Alltid på resa framåt, alltid på jakt efter nya vägar och utmaningar. Hur kan man annat än älska honom?

Per