Dags för svensk ståltrådsmusik! (Gästinlägg)

 
 
En stor del av min tid som skribent i Västerbottens-Kuriren delade jag med vännerna Staffan Westfahl och Anders Lundqvist. När Staffan den 6 februari publicerade en text på Facebook  insåg jag att den passar ju utmärkt i denna spalt. Ett märgfullt inlägg om Kirunabandet Shanes som här, inklusive hans länkval, återges med  hans tillstånd. Ordet alltså till Staffan:

 

Kan inte låta bli att ständigt förundra mig över tiden när elgitarren och högaffeln ingick i heligt förbund! Vi pratar sent 50- och ända in på halva 60-talet. Lång tid, å samtidigt som Jay Epaes Putti-putti sparkades ut med badvattnet till förmån för The Beatles å annat som ingick i den musikaliska bladvändningen.

 

Lika förbaskat fortsatte svenska elgitarrgrupper som om inget hänt! Medan förebilderna Ventures i USA och Shadows i Storbritannien fick nya låtar serverade fanns inga låtskrivare av instrumental musik i Sverige. Så det blev gamla skillingtryck å liknande som avverkades på strängarna. Som Gamla spinnrocken med Spotnicks i extravaganta framtidsriktiga rymddräkter, eller Alpens ros med Violents i snitsiga scenkostymer som mest av allt liknade en parkerad Studebaker. Ett band som skilde sig något åt från övriga var Tigers från Norrköping som var så modiga att de spelade in nästan nyskrivna Plättlaggen, sammanfogad av Thore Skogman.

 

Fanns då ingen ljusning? Jodå, och som vanligt kom ljuset från norr. The Shanes från Tuolluvaara. När skivbolaget ville att de skulle ha på sig samiska klädattiraljer för fotografering till första 45:an, Gunfight saloon, då vägrade Shanes och hänvisade till att inte var samer. De var ju gruvarbetargrabbar!

 

Dessutom skrev Shanes själva sina låtar. Lika snitsigt som de utländska instrumentalmusikkompositörerna satte de ihop låtarna! Inte en enda nostalgisk dragning till skillingtryck förmärktes här. Vilka begåvningar!

 

Att The Shanes senare lyckades omformera sig till beatgrupp, rytm'n'bluesgrupp, popband och senare dansorkester talar för att de borde varit här för att stanna. Men det vete fasen. Finns de i dag? Med fler än Tommy Wåhlberg från originaluppsättningen?

 

Här kan den envetne läsaren finna bevis för vad jag hävdar. Fast jag måste ju medge att inledningsbilden till singeln med Panthers från Ljusdal är magnifik. Så såg det ut när medeltidsmöblemang korsades med det kalla-krigs-spartanska och TV-ålder.

 

Spotnicks The old spinning wheel

https://www.youtube.com/watch?v=EEH2PtTQxlI

 

Kors på Idas grav ( Cross at Idas grave ) - The Violents

https://www.youtube.com/watch?v=8rXA1IYS-fc

 

The Tigers - Plättlaggen

https://www.youtube.com/watch?v=vjyUPf4Pjpk

 

The Panthers - Kvantingen

https://www.youtube.com/watch?v=wwEyrxRB-Cw

 

Och så den i Kiruna hemvävda:The Shanes - The Pistolero

https://www.youtube.com/watch?v=k9fP2i9KVQc

 

Så långt Staffan Westfahls facebookinlägg. Jag tänker på ordet ”Tonårspojkrumskänsla” som beskrivning av The Shanes instrumentala låtar. Ljudet känns lite smått amatörmässigt. Kompgitarr-bas-trummor är inte märkvärdiga. Men maken till ung spelglädje får man leta länge efter! Stellan Berggren spelar suveränt och – framförallt – deras topplåtar är verkligen TOPP. Det är snart 60 år sedan Gunfight Saloon. Den kommer att hålla minst lika länge till.

 

(491) The Shanes - Gunfight Saloon - YouTube

 

Stort TACK, Staffan, för ett  snyggt Inlägg om en oförglömlig del av svensk populärmusikhistoria och för att vi på bloggen fick använda det!

 

Per


Kommentarer
Postat av: Lars

Kul med ett gästinlägg! Och ett bra sådant.

2021-03-01 @ 20:04:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0