perolarssextiotal

När vi startade denna blogg i maj 2009 tänkte ingen av oss att vi skulle hålla på i så många år.

Men hur kan man sluta skriva om något så underbart som musiken och

ungdomskulturen från den tid vi själva var unga?

Vi valde tidsspannet 1954 – 72. Det var runt 1955 som rockmusikepoken startade. Ett par år

in på 70-talet hade den ungdomliga gnistan falnat. Rockmusiken hade tydligt blivit musik för

flera generationer. Ännu bättre, kanske, men definitivt inte lika kul/rolig.

Vi kommer att i tre blogginlägg fira bloggens 15 år. I detta första något om periodens början

och slut. Sedan två inlägg där vi var och en väljer favoriter från tidsspannet. Här från Lars om

inledningen och sedan Per om slutet av 54-72.

 1954

 1954 är inget dåligt år att börja med om man ser till singelutgivningen och man kunde redan

urskilja de olika genrer som skulle komma att dominera ända tills Beatles och British invasion

knuffade sig in med helt ny musik. Några exempel är förstås Rockabillyn (Blue moon of

Kentucky med Elvis), Rocken (Bill Haley och hans kometer med Rock around the clock),

Bluesen (I´m your hoochie coochie man med Muddy Waters), Doo Wop (Sincerley med

Moongloows), Crooning (Young At Heart med Frank Sinatra), Jazz (Misty med Errol Garner)

och många fler som jag glömt. Det är alltså svårt att välja en representativ låt även om Rock

Around The Clock känns ganska självklar, men jag föredrar att presentera en låt ur ett

personligt perspektiv.

Så den jag valt har jag valt av tre olika skäl. För det första blir det en hyllning till en av de

främsta ikonerna och stilbildarna, Ray Charles. För det andra får det bli en indirekt hyllning

till skivbolaget Atlantic som initialt gav plats till svarta artister som inte alltid hade lätt att bli signade. Slutligen snuddar Ray vid den nya tanken om självständiga och ekonomisk oberoende kvinnor i textraden ”she gives me money when I´m in need”. Så grattis alla män som kan instämma med Ray:

 https://www.youtube.com/watch?v=CnI_LuCJ4Ek

 1972

Varför stanna vid 1972? Vi kände att det fanns så mycket av sextiotalets musik som liksom svämmade över decenniegränserna. 60-talets ungdomligt glada entusiasm räckte ett par år till. Men någonstans kring år 1972 hade den ebbat ut så pass rejält att en ny, annan, tid var inne. Visst kom det mycket bra musik men det ROLIGA hade försvunnit någonstans.

De allra flesta av 60-talets hjältar hade hamnat i skuggan av en ny generations artister. Beatles hade lagt ned. Det grupper som t ex Byrds, Beach Boys, Hollies och Kinks gjorde på sjuttiotalet faller djupt i jämförelse med vad de gjorde tidigare. Listan kan bli längre. Bob Dylan kom senare igen men var inne i en rejäl svacka. The Who var lite av ett undantag med 1973 års Quadrophenia men det var också det sista riktigt stora Townshend etc åstadkom.

Men framförallt var det en mental förskjutning som skedde. Från det roliga, mer oskyldigt ungdomliga till ett mer eftertänksamt, kanske mer ”vuxet” sinnelag. ” Wop bop a loo bop a lop bom bom”, inte heller ”She Loves you”, dög inte längre som texter.

Men år 1972 hade ändå mycket kvar av sextiotalet. Rolling Stones gjorde sin sista, klassiska LP det året. Det känns självklart att plocka min länk från den.

Tumbling Dice ~ The Rolling Stones - YouTube 

60-talets var ungdomens decennium. 1965 var 13% av vår svenska befolkning 13 – 19 år. Alltså tonåringar. Normalt är den andelen 8-9%. Klart att vi som ungdomar ville ha kul och det hade vi inte minst med musiken!

 Därför kommer perolarssextiotal.blogg.se fortsätta att skriva om den!

 Följ oss till nästa jubileum!

 Per och Lars