perolarssextiotal

Vid bloggens senaste styrelsemöte (Per och jag) kom vi att prata om covers på låtar från ”vår” tid och vi tyckte att ett par inlägg vore värt ämnet. För egen del har jag lite svårt också för bra covers, eftersom originalet har en tendens att spöka i bakhuvudet, och originalet är i de allra flesta fall bäst. Men det finns några som är riktigt bra och några som är riktigt usla. Jag undrar om den första kategorin är gjorda av musiker som verkligen älskar låten och vill ge en egen – ofta ödmjuk – tolkning, närmast en hommage. Den andra kategorin består ofta av sådana som vill snylta på ursprungskompositörerna för att göra sig en hacka. Här kommer ett par exempel på bägge och här spränger vi, av självklara skäl, vår annars så noggrant hållna tidsram. Enjoy!

Kinks har satt en svårslagen standard vad gäller, korta koncisa rocklåtar och den mest ikoniska är förstås You really got me. Den legendariska och svårspelade ackordföljden når rakt in rockens kärna. Texten är en koncentration av vad så många låtar handlade om vid denna tidpunkt. Det krävs mod för att ta sig an den, men Van Halen lyckas över förväntan eftersom originalet i sig bär ett frö till den kommande hårdrocken vilket Van Halen gör det mesta och bästa av.

https://www.youtube.com/watch?v=9X6e7uctAww

Nästa är ett exempel på en cover där man tar den, blandar den med bensin och kör den i en mixer, tillsätter en tesked amfetamin och paranoia och ber punkbandet Dickies framföra den milda protestsången Eve Of Destruction. Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka men jag har alltid haft en soft spot för Ramones och New York Dolls så den hamnar nog på plussidan, inte minst för att den är så fräck.

https://www.youtube.com/watch?v=X7m0B6naiTk

Dags för något på minuskontot och det är inte svårt att hitta. Att mina favoriter från Motown-stallet skulle ge sig på ett så utstuderat korkat projekt som att tolka Beatles med något slags Tamla-sound är en gåta, kanske också för dom själva – producenterna styrde TM med järnhand. Om det är medvetet eller ej vet jag inte men det här försöket med att få nåt slags ”gung” i texten med dess ”Its been a ha -a -ard da-a-ys night”. Får väl ändå sägas vara helt misslyckat. Det bästa jag kan säga om detta missfoster är att det är uselt producerat.

https://www.youtube.com/watch?v=3hALvvsjDtI

Man trodde väl inte att någon kunde göra en tyngre version av Dylans All Along The Watchtower än den som Jimmie Hendrix gjorde. Men håken vet om inte U2 ändå slog Jimmie med en noslängd när dom vägde in den nya teknik som åttiotalet erbjöd. Det hörs väl nog att de lyssnat mer på Jimmie än Bob, men en egen tolkning är den och den bjuder på mer bas än de tidigare nämnda. Så vrid basen i botten, på med lurar och ös!

https://www.youtube.com/watch?v=O2Fu8kSlmTw   

Jag bor ju i Uppsala numera, även om jag har svårt att förlika mig med den tanken så det finns skäl att uppmärksamma den underskattade Owe. Hans låtar och texter hade ofta hög klass och banade väg för svensk rock. Här har Lalla satt lite eld på en dänga som verkligen är bra, både i original och cover.

https://www.youtube.com/watch?v=y6d3GZAkMEY

Lars