perolarssextiotal

Min, i tidigare inlägg gjorda, redovisning av tävlingen ”Popligan” resulterade i tolv pojkgrupper. Ja, alltså inte bara min redovisning, utan tävlingen i sig, som alltså var en variant på temat Sveriges populäraste grupp. Jag är ingen vän av identitetspolitik så jag vågar påstå att det var svårt för tjejgrupper att klå pojkgrupperna i popularitet. Men det betydde inte att de inte fanns, så därför tar jag mig före att i detta inlägg fokusera på några av de som jag personligen uppskattade under det gyllene musikdecenniet.

Plommons var kanske den mest kända? I vart fall den mest långlivade, givet att de fortsätter sin gedigna musikverksamhet ännu i dessa yttersta dagar (med ett kort uppehåll mellan -67 och -85). Gruppen bildades i Sumpan och det har varit, jämfört med andra grupper, få byten av medlemmar. De blev mest kända för sina covers och några listframgångar att tala om blev det inte men detta kompenserades emellertid av ett flitigt turnerande i landet men också i Finland och Tyskland. Och förstås en hel del uppståndelse i pop-tidningar och några TV-spelningar. Höjdpunkten var kanske som förband åt The Who på Hovet.

Covers ja, men åtminstone en egenkomponerad låt slarvades bort då den lades som B-sida på en singel som testades för Tio I Topp. Maud ”Måddan” Lindqvist skrev ”Last train to Liverpool” som kanske i originalitet inte hade haft något att hämta internationellt, men som hade förtjänat ett besök på listan i kraft av schwung och entusiasm. Lite Crystals kanske?

https://www.youtube.com/watch?v=MqXQ0H3Qzs4

Tidigare ute än Plommons var Nursery Rhymes från Stockholm. Inte heller dessa flickor såg man spår av på listorna, men likt Plommons var de flitiga med turnerandet. Gruppen bildades redan -64 och också för dem blev covern det de levde på. Pressen var inte snäll emot dem och de nådde inte samma status som Plommons. Marie Selander som var med och bildade gruppen, fick efter gruppens upplösning en lång karriär inom musikbranschen med inriktning mot den under sjuttiotalet alltmer populär folkmusiken.

Barnkammarrimmen blev emellertid rätt kortlivad som grupp och -67 upplöstes den. Tre singlar lever kvar och jag väljer den jag tycker är käckast.

https://www.youtube.com/watch?v=zt6A2j5pp_g

Jodå, Göteborg kunde också! Mak Les Soers hade genuina rötter i landets främsta musikstad på sextiotalet. Eller vad sägs om att de upptäcktes på Rondo (!) där de jobbade som servitriser och tog sig friheten att sjunga lite under rasterna. Margareta Hamrefors, Agneta Wigforss och Karin Thörn var de tre ursprungliga och sedermera rutinmässigt utbytta medlemmarna. Likt andra tjejgrupper gjorde de det mesta själva allt ifrån att skriva till att sy scenkläder. På Svensktoppen placerade de 1968 ”Lyssna till musiken” men jag väljer ett inslag från Popsan som ger starka sextiotalspopvibbar om det nu finns ett så långt ord att beskriva något som bara den som var med kan förstå.

Inför beundrande Tagar framför de sin tolkning av ”So many girls”

https://www.youtube.com/watch?v=MR7N_4WotWw

En liten lustighet som avslutning. När jag gjorde lite nät-research på flickgrupperna så noterade jag att där de var omskrivna så kallades alla tre rutinmässigt för ”Sveriges första tjejpopgrupp” (sic).

Lars