perolarssextiotal

Jodå, det fanns svenska tjejgrupper också.

 

I tre inlägg har vi följt tävlingen Popligan, i vilken tolv svenska popgrupper tävlade om titeln. Det var bara grabbar. Så det finns väl skäl att – återigen – uppmärksamma det faktum att det fanns duktiga tjejgrupper i Sverige också.

 

----------

 

Såhär långt kom jag i mitt tänkta blogginlägg denna vecka när jag nåddes av Peter Torks bortgång. Så jag får återkomma till de svenska flickgrupperna för att – återigen – kasta en blick på Monkees. Davy Jones gick bort redan 2012.

 

”Bort gå de,
 stumma skrida de
 en efter en till skuggornas värld.”

 

R.I.P. Peter.

 

I en intervju i Rolling Stone pratar de då överlevande tre medlemmarna om sin karriär och sina låtar. Den första de kommenterar är ”Last train to Clarksville” som de menar är en antikrigssång. Jag upplevde den aldrig som något annat än en dussintext om avsked men det kanske är lite snyggare i efterhand med ett ställningstagande mot krig? Clarksville lär i alla fall ha haft en armébas vid tillfälle dit uttagna till militärtjänst tog sig till med tåg. Intressant är att Micky Dolenz säger att di-di-di-di-partiet egentligen hade en text, men att han var så pressad av sina många åtaganden vid inspelningstillfället att han inte förmådde lära sig den. Och di-di-di fungerar alldeles utmärkt för mig.

https://www.youtube.com/watch?v=ZcXpKiY2MXE

 

Att Micky blev stressad var inget att bli förvånad över. Den självbetitlade TV-showen gjorde deras arbetssituation till en mardröm med kravet på åtminstone en ny låt till varje avsnitt till vilket ska läggas turnéer och annan promotion. Den krävande tiden gör att minnen från den tiden är vaga, förstår man av intervjun. Det bidrog också, enligt vad de själva säger, till att de bara gjorde begränsade insatser vid inspelningarna av skivorna, något de kom att kritiseras för. Hade de en signaturmelodi så var det väl denna:

https://www.youtube.com/watch?v=rcnsao7Y0gk

 

Davy sjunger på nedanstående eleganta ballad skriven av Kingston Trio-medlemmen John Stewart. Peter Tork säger emellertid att det var han som kom på den inledande pianoslingan vilken han var mäkta stolt över. Medan vi kanske mest minns refrängorden så tyckte Tork att ackordbytena vid ”Jean” i ”Cheer up sleepy Jean” är det som ”gör” låten. Har kanske inte tänkt så mycket på det, men lyssna själv. Kanske har han ändå en poäng? Micky visar vådan av att bära slips vid gitarrspel.

https://www.youtube.com/watch?v=xvqeSJlgaNk

 

Det känns rätt att avsluta med en komposition av Peter. Enligt honom hade han haft ackordbytena i bakhuvudet sedan college och under en paus i TV-inspelningarna i logen så lekte han med gitarren och fick ihop låten. Gruppen hånades till och från som en Beatles-kopia och hur det är med den saken har jag ingen uppfattning, men jag gissar att George Harrisons introduktion av indiska tongångar inspirerade Peter att göra en utflykt till det musikaliska Nordafrika. Den handlar dessutom, enligt Peter, om ”The Great Unknown”. Och koreograferad dans är – som jag så ofta påpekat – aldrig fel! Can we dig it? Yes we can!

https://www.youtube.com/watch?v=cAlNm1bYY7Q

 

So Peter – thank you for the music!

 

Lars