perolarssextiotal

 

Rod Stewart är ännu en av de många som lade sin grund på sextiotalet för att bli en av de verkligt stora under sjuttiotalet. Men hans historia börjar tidigare, det vet vi som kan vår pop. Här hade jag tänkt skriva att han spelade munspel på Millies hit My Boy Lollipop redan 1964, när han var 19 år. Men, fy!, den myten klarade inte en kontroll. Undrar var den kom ifrån, det var något jag trott i många år. Enligt Wikopedia var de en annan snubbe som spelade i Rods band 1964.

 

Munspelare hade han reducerats till i bandet Jimmy Powell & the Five Dimensions, som redan hade en sångare. Det var 1963. Redan som 16-åring hade han blivit nobbat av självaste Joe Meek när han sökte kontrakt. Ingen brist på självförtroende här inte!

 

Rod fick första skivkontraktet som soloartist hösten 1964. Redan första singeln visade en sångare med personlighet. Good Morning Little Schoolgirl floppade trots att Rod fick vara med i populära TV-programmet Ready!, Steady!, Go!.

 

https://www.youtube.com/watch?v=mfKsPmyu0tA 

 

Rod var tidigt ute med Mods-imagen och kallades ibland ”Rod the Mod”. 1965 blev han sångare i Shotgun Express där Peter Green och Mick Fleetwood spelade. Han fortsatte solokarriären parallellt. Den andra singeln tror jag inte ni har hört

 

https://www.youtube.com/watch?v=gjaXL1QBBvE

 

Nej, The Day Will Come hade nog inte hitpotential när allt kommer omkring. Nästa singel är betydligt bättre, Sam Cookes Shake passade ju Roddan perfekt. Här kompar Brian Augers Trinity. Rod hade tidigare spelat med Brian i Steampacket.

 

https://www.youtube.com/watch?v=83oGETmKCRg

 

Nej, solokarriären lyfte inte för Roddan. Men ett lyft kom när han 1967 kom med i Jeff Becks grupp. Det är den på bilden ovan. Ni känner igen Rod i mitten därbak. Beck hade lämnat Yardbirds där han gjort sig ett namn som supergitarrist. Rod sjöng inte på Becks hitlåtar men de gjorde ett par riktigt bra LP. Att Rod Stewart var en röst för framtiden hörde alla som hörde den utmärkta I Ain´t Superstitious.

 

https://www.youtube.com/watch?v=vxYRhJt6trI

 

Tillsammans med basisten Ron Wood hoppade Rod av när de fick chansen att ersätta Stevie Marriot (se förra inläggets presentation nedan här) i Small Faces. Nu var de fyra i det bandet inte längre än 1.65 vilket gjorde gruppens namn rättvisa men med de två nya stämde det ju inte riktigt. På första LPn ”First step” hade de ändå kvar namnets båda delar. Den kom 1969. Sin vana trogen fortsatte Rod solokarriären parallellt och släppte samma år LPn An Old Raincoat won´t let you down. Jämfört med det som komma skulle var den inte så bra men Handbags and Gladrags är en liten pärla.

 

https://www.youtube.com/watch?v=wAGS8UL9b6A

 

I november 1970 hann Rod med ett gästspel med den Australiensiska gruppen Python Lee Jackson. Hur de hittade varandra vet jag inte. Jag tar med den fina låten In a Broken Dream som blev en hit i England 1972. Jag upptäckte den i Lars von Triers fina film Breaking the Waves 1996.

 

https://www.youtube.com/watch?v=1ZEHenH-KFM

 

Vad som hände sedan går vi inte in på här. Med ett, svårundvikligt, undantag: Roddan hann ju med flera stora hits under 70-talet. En av dessa fastnade så hårt på min favoritlista att jag bara inte kan undvika den. Ni kan ana vad nästa länk innehåller.

 

https://www.youtube.com/watch?v=fD_6KqP7K0g

 

Ni som läser vet att det därefter följt en gedigen karriär. Bara detta sekel har han släppt 13 album varav fem i en serie med gamla evergreens. Ser på Wikopedia att Roddan, som nu är 73 år, har 8 barn med fem kvinnor. Att han var en av rockens stora charmörer visste vi men åtta ungar är ändå en notabel prestation! Och då nämner inte internetsajten ett ord om hans förhållande med Britt Ekland!

 

En härlig kille, det kommer vi inte ifrån.

 

Per