perolarssextiotal

En höstdag 2017 satt jag i en bar på Miami International Airport. Tillfälligtvis utan mitt resesällskap hade jag sökt upp denna oas för att njuta av en för miljön passande drink och uppdatera mig en smula om tillståndet i Sverige via flygplatsens WiFi. Vid den långa bardisken satt jag armbåge mot armbåge med turister och infödingar och jag hade precis fått in min grönskimrande Mojito samtidigt som min padda kopplade upp mot Aftonbladet. Döm om de kringsittandes skräckblandade förvåning när den äldre fridsamme svenske turisten plötsligt och helt omotiverat sträckte händerna i luften, i rörelsen slog ut drinken och utbrast i ett pursvenskt ”Tjohooooo”. Bob Dylan hade fått 2016 års Nobelpris!

Det var förstås den, med förvåning blandade, glädje jag kände som förorsakat utbrottet, och jag kände mig tvungen att förklara mitt beteende för mina bargrannar. De terrorplågade amerikaner som satt närmast visade stor förståelse när jag förklarat och de insett att mitt ”Tjohoooo” inte var någon märklig skandinavisk variant av ”Allahu akbar” och den förstående bartendern – lika lättad – bjöd på en ny drink. Mina grannar var emellertid rätt oförstående och kallsinniga till det som förorsakat mitt utbrott. ”Dylan got a price again? Great, but I´m not really sure about what that Nobel thing is”. “A swedish prize?”. Well I´m not much of a Dylan fan myself”.

Som du nu kanske anar så har jag länge varit en förespråkare för att ge Dylan Nobelpriset. Per också och vi har här på bloggen fört en liten kampanj just för detta och denna långa ingress leder alltså fram till dagens inlägg. Som är en, lämpligt nog kort, recension av en bok i ämnet, Sara Danius nyutkomna ”Om Bob Dylan”.

Jag hade läst om boken i tidningen och även om den hade fått ganska krattiga recensioner så var min nyfikenhet väckt. Jag skickade en mig närstående hustru till Akademibokhandeln (hon hade egna ärenden på stan) att inhandla boken. När hon kom hem så överräckte hon en minimal bok (se bild) och frågade med en lång blick om jag tyckte detta var värt 199,-!? Hennes underförstådda kritik var berättigad.

Häftet, jag kan inte kalla det något annat trots de styva pärmarna är på exakt 100 sidor. 27 av sidorna består av bilder som verkligen inte tillför något nytt. Dessutom handlar inget, noll, zero, nada om kommitténs diskussioner. Jag vet att den är stadgemässigt hemlighetsfull, men något hade jag ändå väntat mig. Däremot får man läsa om Dylans Sverigebesök – 66. Inget nytt! Däremot får man läsa något om Danius analyser av ett par av Dylans texter som verkligen inte tillför något nytt eller ens är särskilt spännande. Name-dropping är legio rörande Dylans inspirationskällor. Inget nytt! Och sen är det slut.

Jag kan inte tänka mig någon som helst anledning att ge ut denna platta essä annat än för att tjäna pengar. På sådana som mig. Så mitt råd blir att om du har 199,- över så är alla sätt att använda dem (inklusive inköp av argsinta katter, brännässlor, skadliga droger och flugsvamp) bättre än att köpa denna bok.  

Finge jag tillfälle att träffa Danius skulle jag säga ”You´ve got a lotta nerve!

https://www.youtube.com/watch?v=WOP6R3JvNHg

Lars