perolarssextiotal

Det är tråkigt med dödsrunor, noterade Lars i en kommentar på bloggen. Men när nyheten nådde att i måndags, den 4 februari, drog Reg Presley sin sista suck, 71 år gammal, gick det inte att låta bli att ta fram tangentbordet. Cancer. Ännu ett bevis för att rockstjärnor kan vara som vi andra. I alla fall i slutet.

Det sticker till lite. Kanske av dåligt samvete för att vi haft bloggen i snart fyra år och inte skrivit om Reg och hans band, Troggs. Nej, Troggs var inte bland de bättre banden i världshistorien. Inte heller på sextiotalet, inte ens de få år 1966 – 68 som de satte avtryck med några verkligen minnesvärda låtar. Men ändå, vi minns dom med glädje. De hade just det där personliga som vi som var med anser att sextiotalet hade så mycket mer av än senare rockdecennier.

Senare kom deras enkla, lite stökiga spelstil uppmärksammas. Några pratade om förebilder för punken. Kanske sant, det var ändå något man på den tiden inte kunde ana. Men de var läckra. Det där lite fläskiga gitarrackorden, den där förföriska enkelheten.

Men nu tänker jag mest på Reg Presleys röst. Vacker var den näppeligen och någon teknisk sångare var han inte.Men rösten lät på ett mer än de flestas personligt sätt. En sådan där särprägel som inte låter sig kategoriseras och analyseras. Bara mysigt läcker. Bara rätt. Reg hette egentligen Reginal Maurice Ball och läser vi efternamnet på svenska blir det rätt, om ni förstår vad jag menar.

Men ännu mer minns man låtarna. Nog måste man snacka klassiker när man talar om genombrottet, Chip Taylors Wild Thing. Jimi Hendrix må ha gjort den definitiva versionen, men det var Troggs som var först. Kolla in här, en video som är så mycket sextiotal det går. Scenkostymerna! Brudarna!

http://www.youtube.com/watch?v=z9DVJE_bhVU

Uppföljaren spelas inte så ofta, Presleys egna komposition, With a Girl Like you. Faktiskt gruppens enda etta i England. En låt som undertecknad har en speciell relation till. Hemma i Umeå delade jag en liten lägenhet med Håkan, en musikalisk snubbe. Två månader hyrde vi två elgitarrer med förstärkare och övade in en repertoar med 4 låtar. Atlantis försökte vi få att låta så mycket Shadows vi kunde. I Walk the Line gjorde vi om till gitarrversion med Håkan på lead. På Tages So Many Girls spelade han blockflöjt. Vi hade ett vokalnummer. Jag använder inte ordet ”sjöng” men kul hade vi med With a Girl Like you. Förmodligen är det tursamt att vi inte spelade in oss. Här en liveversion med Troggs, kanske lite bättre.

 http://www.youtube.com/watch?v=3WOdnA3TMGU

Efter den stora hiten kom några inte alltför imponerande låtar. Men 1968 var de tillbaka med ännu en Presley-låt som 1994 skulle bli en gigantisk hit med Wet Wet Wet sedan den spelats i filmen Fyra bröllop och en begravning. Reg fick en rejäl slant på äldre dagar. Inget ont om Wet Wet Wets version men idag är det bara originalet som gäller. Om du lyssnar finner du att här är produktionen bra mycket elegantare men det är fortfarande lika mycket Troggs.

 http://www.youtube.com/watch?v=m_HnBac5jWs 

Gruppen upplöstes 1969 men återbildades snart utan att göra comeback på listorna. De fick mycket publicitet när de 1991 spelade in en LP tillsammans med medlemmar i REM. Nu är det hur som helst slut men vi glömmer inte Troggs.

 Per