perolarssextiotal

 

För ett par veckor sedan recenserade jag Boken om Tages här på bloggen. Detta fick mig att på allvar lyssna igenom den mycket prisvärda box med Tages fem album som nu finns på marknaden. Sammantaget vill rekommendera dig som tänker skaffa boxen (och det bör du göra!) att lyssna av den på samma sätt som jag. En skön fåtölj, en bra läslampa, Boken om Tages i knät och plattorna i tur och ordning på stereon. Och kanske en droppe Laphroaig inom räckhåll för hälsans och välbefinnandets skull.

Jag ska ta plattorna en i taget och återkommer längre fram med resten och börjar med Tages första och självbetitlade album.

Tagarna gav i svallet efter succén med "Sleep little girl" vinsterna i popbandstävlingar och en numera etablerad popularitet som popidoler, ut LP:n "Tages" spelades in i oktober –65 för att kunna ges ut i julruschen och inspelningen gjordes á la Beatles första LP, under kort tid och med mycket material live direkt i studion. Anders Henriksson, Tagarnas egen George Martin producerade. Låtvalet bestod av standards från både R&B-scenen ("Dimples", "I got my Mojo working) och pop-scenen ("Stand by me", "Cathys clown") och bara två egna låtar ("Sleep little girl" och "The one for you").

Jag var och är inte imponerad. Eller rättare sagt det är inget fel på det instrumentala. Killarna förvaltar väl erfarenheterna från många spelningar, men det som stör är främst  låtvalet och produktionen.

Först låtvalet som spretar betänkligt. I Boken om Tages skriver man om de tydliga r&b-influenserna på skivan och det stämmer väl i den meningen att man valt r&b-låtar, men att påstå att det rör sig om någon slags tolkning av denna musikstil är nog att överdriva gruppens förmåga vid denna tidpunkt. Killarna i Tages var vid inspelningen i artonårsåldern och hade sina rötter i den rena popen och att kräva att de skulle kunna lämna några självständig bidrag till tolkningen av John Lee Hooker´s, Muddy Waters´ eller James Brown´s musik var nog att kräva för mycket. Och mycket riktigt är poplåtarna betydligt tightare än experimenten med r&b.

Produktionen då? Ja, Anders "Henkan" Henriksson är ju nästan mytisk som producent av svensk pop, men detta är väl inte juvelen i kronan för hans del. Det är väl också oklart i vilken utsträckning han verkligen hade helhetsansvaret för produktionen. Albumet präglas av ett lustfyllt ösande med eko och konstiga ljudbilder. En ommixning hade kunnat göra underverk.

Men för att ta låtarna en i taget.

1. Bloodhound. De har hämtat inspiration från Downliners sect´s version och – av någon anledning – dränkt inspelningen i eko och placerat sången så det låter som denne (Tommy Blom) sjunger i en konservburk. Klart överproducerad och Downliners´version är betydligt mer avskalad och träffsäker.

 http://www.youtube.com/watch?v=od-6O-Bc6oI

2. Everybody loves a lover. Dyster, närmast dystopisk, tolkning av en glad schlagerlåt.

3. Dimples. Hookers låt behandlas varsamt rent instrumentalt. Sångaren hörs knappt och det gör inget trots att det är bandets bäste sångare som framför.

4. I got my mojo workin´. En av de bäst producerade låtarna men av någon anledning så väljer man ett styltigt och hackigt framförande.

5. Naggin. I Boken om Tages citeras en bandmedlem som säger att vid inspelningen kände de sig som svarta bluesartister. Det hörs inte.

6. Sleep little girl. Det enkla är det möjliga. Och här är Tages mästare vid denna tidpunkt. Sleep är en klassiker i svensk pophistoria.

7. The one for you. Det andra egna bidraget till plattan. Danne Larsson är upphovsman. Lite ruffligare låt och lite rörig men ändå frisk och fräsch med lite Kinks-inspiration?  Växer vid flera genomspelningar.

8. Seventh son. Willie Dixons hit förvaltas väl av tagarna med återigen är ljudbilden knepig med Tommy i ett annat rum (?) vilket å andra sidan ger det friska gitarrspelet en huvudroll.

9. I´ll go crazy. James Brown. Tungfotad tolkning där sångarna förgäves försöker ropa över instrumenten. Vita medleklasspojkar tolkar James Brown – sällan lyckat.

10. Cathy´s clown. En pärla från bröderna Everly´s katalog. Här är Tagarna på mammas gata och återigen ligger sången så långt bak i ljudbilden så den kunde komma från grannstudion. Men Freddie bankar och bankar…

11. Doctor feel good.  Danne ryter fram texten i förhoppningen att få ett "svart" sound? Hjälper inte.

14. Stand by me. Återigen en standard. Efter "Sleep" det absolut bästa spåret rent musikaliskt. Tommys röst nedtonad vilket låten vinner på.

Sammantaget en LP som hade kunnat bli mycket bättre om man haft en mer återhållsam syn på eko och andra effekter. Henkan skulle bli bra mycket bättre redan på nästa LP som jag återkommer till.

Det är en återkommande tanke att det bara var taskigt management och otur som gjorde att Tages inte fick ett stort internationellt genombrott. Jag delar inte den uppfattningen. Tages saknar en väsentlig del för något sådant – en karismatisk sångare. Tommy förblir svagheten i Tages och inte ens Göran, som är bandets bäste sångare, räcker till.

Jag återkommer till resten av boxens innehåll.

Lars