perolarssextiotal

En av sextiotalspopens många spännande sidor var det mellanting mellan schlager och pop som t ex Tom Jones och Dusty Springfield levererade på olika sätt. I denna avdelning går det inte att missa Walker Brothers.

Walker Brothers var en annorlunda trio. Tre grabbar som träffades i Los Angeles och slog sig ihop 1964. Scott Engels, John Maus och Gary Leeds hette dom men det var ju tuffare att kalla sig bröder även om man inte var det. De trodde att deras stil skulle gå hem bättre på östra sidan Atlanten och flyttade till England i början av 1965.

För somliga kan det gå fort och de hade knappt landat förrän de fick ett skivkontrakt. De två första singlarna gick inte så bra men genombrottet kom hösten 1965 med Bacharach-Davids Make it Easy on Your Self. Den toppade englandslistan och nådde topp 20 i staterna. Redan här hör vi deras signum, det långsamma tempot, det snygga arret och så rösten med stort R.

 http://www.youtube.com/watch?v=bZTS9H-l5qQ

En närmast lustifikation var att vi fick veta att John spelade gitarr, Scott bas och Gary trummor. Kanske gjorde dom det men det hördes i så fall inte särskilt mycket i de tunga, eleganta orkesterarrangemang som gav deras hits sådan särprägel.

Men främst var det Scotts härliga röst som var låtarnas fokus. Så mäktig. Så samtidigt stillsam och stark. Så vacker. Bakom stämde John ofta in med en andra stämma. Vad Gary gjorde på skivorna vet jag ärligt talat inte.

Trion blev sitt nya land troget och landade uppföljaren på listans tredje plats. My Ship is Coming in har glömts lite, men det är oförtjänt.

 http://www.youtube.com/watch?v=SHWoR0y-jGI

 Men båda dessa låtar kom snart i skuggan för gruppens tredje stora hit, ännu en etta. Den STORA klassikern, Låten som aldrig kommer att dö, bara leva vidare så länge det finns öron som vet vad musik är för något. Ytterligare kommentar överflödig, faktiskt

 http://www.youtube.com/watch?v=Q11ium_-Lv8

Snacka klassiker, alltså!

Därefter dalade karriären påtagligt. Nästa två singlar nådde topp 20 i England och sedan gick det ännu sämre. Inte ens en snygg version av Walking in the Rain nådde topp 20 och 1968 skildes trion åt. 1975 återbildades trion och gav ut några LP och fick topp tio-hit med låten No Regrets. Men de gjorde inte intryck utanför England och lika bra som under tidigare storhetstid var de inte.

Det betydde inte att namnet Walker var glömt. Nej, tvärtom. Alla tre släppte soloplattor redan 1967. På Tio-i-topp gick det faktiskt bättre för Gary än för trion, han toppade med den ärligt talat riktigt dåliga You Don´t Love me. I min skivhylla stod länge John Walkers första LP.

Men det var Scott som var stjärnan och redan under 60-talet inledde han en serie LP-skivor som bjöd på mer av croonersång än poplåtar. Jag har inte räknat mig bland hans fans, tycker uppriktigt att vissa journalisters hyllningstal till hans sällsynta LP varit väl överdrivna. Rösten är fortsatt underbar men låtarna förglömliga. Han släppte faktiskt en ny LP alldeles nyligen.

Nej, sextiotalet hade den bästa musiken. Också med Scott Walker vars Jackie är en riktigt pärla. Vi slutar med den och minns en lite udda trio

 http://www.youtube.com/watch?v=CUS1XDIIhTE

Per