perolarssextiotal

Grattis på födelsedagen! Ja, sextiotalet alltså. Livets middagshöjd kallades det förr i tiden. Numer är det väl lite mindre dramatiskt men en viss mognad får väl ändå en femtioåring anses besitta. Och i detta fall en särdeles vital sådan. Inte bara lever den med oss som upplevde den live så att säga, utan den återupptäcks hela tiden av nya generationer. Till detta skall läggas att varje skval-kanal med självrespekt håller sig åtminstone med ett minimum av dagligen spelade klassiker från detta årtionde. Som sagt en vital femtioåring. Men varför? Sjuttiotals-proggen och punken har ju inte alls visat samma överlevnadsförmåga. Hårdrocken kan man väl lyfta lite på kepsen för men har ju aldrig nått samma folkkära bredd. Synten skall vi inte ens nämna i detta sammanhang. Och vad var nittiotalet egentligen? Enstaka stjärnor från de senaste decennierna lyser väl klart som Madonna och tja, vem mer…..? Michael Jackson var ju en sextiotalsartist. Nej, ska man fylla Ullevi krävs det Rolling Stones eller Bruce (en annan sextiotalsartist).

Vad var det då som var så speciellt med musiken från sextiotalet?

Ett svar är väl att den var så mångfacetterad. Om man ser på utvecklingen från lättsam Twist och schlagerpop från decenniets början till den psykedeliska popen och Zappa vid slutet så finns det väl nästan något för alla. Och i ärlighetens namn skall väl sägas att det är rätt sällan man hör Vanilla Fudge eller Zappa i P4.

Jag märker redan här det omöjliga för mig att skriva ett vettigt blogginlägg på dettas tema. Det finns för många stickspår. Vad innehåller egentligen ordet ”sextiotalsmusik” som jag så vidlyftigt använder mig av. Per och jag har då och då försökt reda ut begreppen ”rock” och ”pop” och hur de förhåller sig till varandra och nästan genast blir diskussionen nära nog metafysisk. Många har gjort försök att analysera sextiotalspopens olika riktningar men just nu kan jag faktiskt inte komma på någon riktigt, riktigt bra. Kanske får Per o jag ta tag i den frågan någon gång här på bloggen.

Något måste ändå sägas om Lennon - McCartney. Deras genialitet kan nog inte överskattas. Det är svårt, eller hur, att tänka sig ett sextiotal utan Beatles? Jag är ingen vän av kontrafaktisk historieskrivning men ett sextiotal utan Beatles skulle väl vara …. ja, väldigt annorlunda. Eller hur?

Nåja, nu ska du inte – Sextiotalet – låta detta kantiga och ofullgångna blogginlägg störa festen. På med party - hatten och än en gång Grattis!

Och så lite musik: http://www.youtube.com/watch?v=glNjsOHiBYs&feature=PlayList&p=BCFD0A67A1DADD4C&playnext=1&playnext_from=PL&index=1

Lars